Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - B. Rud. Hall. Den kyrkliga folkuppfostran i Joh. Rudbeckii stift - Allmänna delen - III. Sekundära fostrings- och undervisningsorgan inom kyrkan eller under dess inspektion - 4. Menige prästerskapets allmänna förpliktelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dF.n kyrkliga folkuppfostran i joh. rudbeckii stift I c; 7
kant och lärare icke med allvar predikar Guds ord, straffar, trugar,
förmanar med ali saktmodighet och lärdom, icke med allvar
be-flitar sig, att gudstjänsten må gå skickeligen och tillbörligen till,
icke med allvar beflitar sig om sina åhörares salighet utan gör
alltsammans för . . att lian må synas något göra för sitt underhåll,
då ångrar det Herren Gud, att han honom till det ämbetet uppsatt
hafver».1 En sådan »onyttig tjänare» skulle Herren förvisso gifva
hans lott ibland cle otrogna, framhåller Rudbeckius i slutet af
sitt tal om prästernas plikter. Däremot, betonar han samtidigt,
skulle Gud till den nitiske, vaksamme och uppmärksamme yttra
sitt »Salig» samt sätta honom öfver mycket. Och cle som
undervisat många till rättfärdighet, skulle lysa såsom stjärnor i
evigheters evighet — ett bibelns löfte, som Rudbeckius på flera
ställen framlägger, alldeles så som det betonats ej mindre under en
föregående’ religiös-didaktisk uppgångstid (Karl den stores) än i
KO-förslaget 1619.2 Också skrifver hans intime vän såsom ett
sista omdöme om denne själf: »De präster, som väl förestå, skall
man hålla vara dubbel heder värda, mest de, som arbeta i ordet
och lärdomen» (1 Tim. 5:17). Och hans andre minnestalare å
begrafningsdagen, en hans kapitularis och prost, kallar sin biskop
»en välgrundad Guds församlings pelare uti lifstiden, där lian
hafver alltid ståndit såsom en mur», en pelare sådan som förut
Laur. Petri, Angermannus, Martini, Botniensis och Kenicius varit.3
Prästen kunde emellertid lätt motverka sig själf. Såsom
Franciscus framhållit, att en prästs värde icke angåfves genom att
åhörarna sade: Hvilken härlig predikan! utan genom beslutet:
Vi vilja göra så — så hade de sachsiska reformatorerna samt (efter
dem) vår KO 1571 och KO-förslaget 1619 framhållit, att en präst
borde »vara androm till rättelse » ej blott med predikan och
muntlig lära, utan äfven »med godt umgänge»; menigheten rättade sig
1 Beatum regis se., s. 310. A. a., s. 309, 319 yttrar lian med
utgångspunkt i Mose ocli Samuels vrede: »En sådan vrede är icke oloflig eller
förbjuden utan liellre en berömmelig vrede ocli kallas ett rätt allvar ocli nit
emot synden, den hvar och en med rätta hafva borde . . . Där en predikant
ocli lärare icke är begåfvad med sådau anda och frimodighet, såsom
mestadelen af de h[eliga] profeter och apostlar hafva varit, ... så skall hau icke
fördenskull låta det tillbaka utan dock med ursäktande ocli fogelighet det
göra.» Dall. 12: 3. PalLADIUS s. 64.
2 A: a., s. 518. Där hotas ock de försumliga med Guds af sättningsdom:
Os. 4: 6; Hes. 33: 6, s; Uppb. 19: 20.
3 GüTiiræus, s. C3, C v:o.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
