Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - B. Rud. Hall. Den kyrkliga folkuppfostran i Joh. Rudbeckii stift - Allmänna delen - III. Sekundära fostrings- och undervisningsorgan inom kyrkan eller under dess inspektion - 4. Menige prästerskapets allmänna förpliktelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
b. rud. hall
domkapitel; de hade förbundit sig sitt »ombetrodda pund så
anlägga, att det med Guds hjälp skall vändas hans heliga namn till
ära, hans församling till uppbyggelse».
Och liksom man i Rudbeckii konsistorium stundom ser sig
nödgad tillgripa de strängaste straffen i afseende å menigheten,
så sker jämväl i afseende å dennas andliga ledare. En och annan,
som befinnes omöjlig att rätta, afskiljes från antalet af »Herrens
tjänare».1
Så måste ej sällan stränga åtgärder tillgripas mot ett hårdt
släkte. Om resultatet däraf och äfven om behofvet vittnar prosten
Güthræus vid biskopens bår (s. B 4): »Disciplin, aga och ordning
uti ministerio här mera florerar än annorstädes . . . Stiftets
präster hafva väl förstått, att en latebuk, en drinkare, en egennyttig
och girig, en lättfärdig och oskickelig hafver ej kunnat för
Rudbeckius uti välmakten [= under hans krafts dagar] sig bestå ». Så
måste prästuppfostran gå före och jämte folkuppfostran.
Emellertid, såsom urkunderna i afseende å allmänheten tala
mest om lytena och brotten, så göra de äfven i afseende å
prästerskapet. De mäla, att den och den dukade under för lasternas
anfall, men föga känna de om den kamp man stred, de segrar man
vann genom lifslångt hängifvet arbete, genom bön, själftukt och bot.
De råa och försumliga — de utgjorde kanske undantagen — göra
sig ideligen påminta; vi känna dem noga. Men i tyst försynthet
skred det religiösa, sedliga och kulturella uppryckningsarbete fram,
som förde ett helt förfallet stift fram i nivå med, ja kanske framom
vissa andra landsdelar. I detta arbete voro prästerna både först
och sist. De voro alla med; äfven de lastbara voro med i sina många
bättre stunder. Och när de icke mäktade eller dugde längre, ställ-
1 Så. förfar man t. cx. med den beryktade kyrkoherden Erik Petri i
Ramnäs, den okunnige, försumlige, på dryckenskap begifne kyrkoherden
Isak Iugemari i Odensvi samt den »onde herr Peder», kaplanen i Sura. Hau
afsattes äfven från klockarebolet i Skultuna. Jfr VDP 1621 10/11, 12/12;
1632 26/9, AI6, 1633 1/6, 17/10, AI7; 1644 9/9, AI9. — Utfattiga, som dessa
vanligen äro, sändas de så att såsom fattighjon, såsom »beddare» för de arma
eller såsom klockare draga sig fram till döddagar, sig till straff och andra till
varnagel. Därför måste (enligt Stockholms konsistorieprotokoll 1638)
den åldrige »Dn Laurentius Dalecarlus, som var priverad af
Västeråsbiskopen», efter långa års umbäranden komma (bland annat) till Danviken och
bedja att få predika för de fattiga, fastän han icke »fått sin präst igen». En
hans senare ämbetsbroder, en fattighussyssloman, »är bortdragen», ocli
hustrun »hafver intet att föda sig med». Sundbergs saml. 1638 10/2; VDP
1621 11/8, 1642 17/8, 21/12, AI9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
