Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Otto S. Holmdahl. Karl IX:s förmenta kalvinism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karl ix:s förmenta kalvinism
2 59
skriftens innehåll för att fullständiga den redan gifna bilden af
Karls teologiska åskådning, så är dock detta i vårt sammanhang
icke nödvändigt, därför att Karl i detta arbete genomgående håller
sig inom de teologiska linjer, som han uppdragit i sin Bevisbok.
Det är ju ett försvar för dess innehåll och syfte, han punkt för
punkt lämnar, och jag har icke kunnat finna, att denna skrift
lämnar något nytt bidrag till kännedomen om hans teologiska
ståndpunkt. Men boken är ett mycket intressant vittnesbörd om huru
personligt engagerad Karl var i den teologi, som han i Bevisboken
delvis uteslutande företrädde genom citat och referat. Och det sätt,
hvarpå han för försvaret för denna, visar, huru grundligt han satt
sig in i dessa frågor, och huru själfständigt han tillägnat sig sin
ståndpunkt.
På ett par ställen i denna skrift kan jag emellertid icke
underlåta att fästa uppmärksamheten. De äro ägnade att belysa den
i vårt sammanhang synnerligen betydelsefulla frågan om Karls
och hans motståndares ställning till Melanchtons auktoritet. Det
första af dessa förekommer i Karls svar på ärkebiskopens
behandling af hans Augustinuscitat och af Augustinus’ ställning till frågan
om ubiquitas carnis Christi. Karl säger här: Man kan icke af
Kristi upphöjelse till Faderns högra hand besluta, att Kristi
lekamen är allestädes, såsom ärkebiskopens mening är. Ty man måste
alltid skilja Kristi egenskapers namn och hans ämbetsnamn. »Och
far ärkebiskopen mycket vill, i det att han dessa namn icke
åtskiljer, hvilket honom göra borde, om han eljest en rättskaffens
filippist vara vill». Det synes mig alldeles uteslutet, att de kursiverade
orden äro skrifna i någon satirisk mening. Men är så icke fallet,
så äro de onekligen af stort intresse. De utvisa nämligen då, att
Karl utgår ifrån såsom något själffallet, att ärkebiskopen liksom
han själf vill anses såsom en god »filippist». Ordet kunde då
näppeligen i Karls öron haft den partiklang, som det fått i Tyskland och
som det säkerligen redan ägde för Karls prästerliga motståndare.
Att ärkebiskopen betackade sig för benämningen filippist, det kan
man a priori taga för gifvet, och det visar sig vid hans behandling
af Karls Melanchton-citat, till hvilken jag återkommer. Men då
var onekligen det af Karl använda uttrycket misslyckadt i ett svar
till ärkebiskopen, och det visar på den i det teologiska läget ej
alltför grundligt initierade lekmannen. Karl var uppenbarligen
fortfarande öfvertygad om att Melanchton besatt en oomstridd
auktoritet inom den svenska lutherdomen; därom vittnar ju också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
