Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Rurik Holm. Den svenska missionen bland lapparne och dess möte med lapparnes religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 22
r. holm
lappen på trumman således: att en stor knippa mässingsringar
tillsammanbundna vid ett mässingked lägges på solens figur;
sedan hafver lappen en tveklufvadt hammar, af ben gjord, därmed
han slår på trumman, att ringarne löpa omkring på dess botten.
Under tiden sjunger lappen med en hög röst, hvilket de kalla joika;
därtill med sjunga alle lapparne och lappkvinfolken, som då äro
tillstädes, manfolken med en högre och kvinfolken med en lägre
stämma, hvilket de kalla dura; i denne sång bruka de några ord,
såsom i synnerhet att de nämna den ort, ifrån hvilken de vilja hämta
tidender. När han nu länge hafver slagit på trumman, faller han
neder som en sofvande människa; dock under tiden måste de, som
tillstädes äro, män och kvinnor, continuera med sin sång, allt till
dess trumslagaren uppvaknar af sin sömn, hvarmed de skola
påminna honom, hvad hans begäran var eller hvad han ville veta; och
då begynner trumslagaren förtälja, hvad han med sitt trumslag
förfarit hafver, eller huru på fjärran orter tillstår.»
Det är ju visserligen en något af dämpad form af
schama-nistisk yra, som här skildras, men i det väsentliga dock
öfverensstämmande med den vi känna från andra håll. Och gå vi ett och
ett halft århundrade tillbaka i tiden, till den skildring, Olavus
Magnus lämnar (4:de boken, 8:de kap.), så blir öfverensstämmelsen
ändå fullständigare, om man blott fasthåller, att hvad Olavus
Magnus här kallar lapparnas »strängaspel» med ali säkerhet ingenting
annat är än ett dundrande på trummorna. Han omtalar, hur
genom detta de församlade upptändas till dans och sång, hur
dansen och sången bli allt våldsammare, tills »de brista ut i stönanden
och djupa suckar, i klagorop, i tårar och tjut och störta till slut
om hvarandra till marken». En typisk schamandans!
Vid sidan om utrannsakandet af förborgade ting var nåidens
hufvudsakliga åliggande att böta sjukdomar; han for då till
dödsriket och kämpade med andarna om den sjukes själ, liksom han i
det från Rheen citerade fallet for till främmande orter för att se,
hvad där stod på. Han hade till sin hjälp en eller flera andar, som
han kunde skicka ut för att skada sina medmänniskor, kunde sända
trollskott o. s. v. Några av Jacob Fellman på 1820-talet
upptecknade sånger lämna en god inblick i dessa föreställningar.1
De förut omnämnda bilderna på trummorna äro i viss mån
att betrakta som ett mytologiskt kompendium, i hvilket lapparne
1 Tr. i Anteckningar under min vistelse i Lappmarken (Hfors 1906); jfr
Turi, Muittalus Samid Birra, öfvers. (Kbhvn 1910), s. 196 S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
