Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - Gottfrid Carlsson. Anteckningar om ett par svenska helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34° meddelanden och aktstycken.
men att åhörarna icke aktat på deras förmaningar.
Rannsak-ningen utmynnade i en formlig varning till kyrkoherden, som
så länge tolererat afguderiet i Karlskyrka — endast med nöd
undslapp han den suspension, som han ansågs ha förtjänat för
sin slapphet. Dessutom befallde Paulinus, att Karlungs ben
skulle uppbrännas.1
Befallningen gick utan tvifvel i verkställighet och drabbade
säkert äfven det helgedomakar, om hvilket, såsom ofvan nämnts,
en lycklig slump gifvit oss en föreställning genom den sex år
tidigare gjorda afritningen.2 På samma gång som Rhezelius
utförde teckningen i fråga, annoterade han, hvad han för öfrigt
såg och hörde om Karlung och hans dyrkan. Redan vid hans
besök hade förödelsen delvis öfvergått helgonets kvarlefvor.
En präst på platsen, herr Per, hade tagit ut nästan alla benen
och kastat dem i en graf på kyrkogården och likaledes lagt
beslag på det silke, i hvilket benen efter gängse sed varit
inlindade. Blott ett ben fanns kvar i det lilla silfverskrin, som
stod i ekkistan och som närmast omslutit relikerna. Men ännu
var man i bygden fast öfvertygad om helgonets undergörande
kraft. Sockenborna berättade för Rhezelius, att alla, som besökt
Karlskyrka för att offra till Karlung, blifvit hulpna, ehvad nöd
de varit stadda uti: »hafue the och haft järnfängzle på sigh,
då hafuer tnet fallit af dem». Böndernas förvissning om
helgonets makt och misstro mot det lutherska nitet belyses
kanske bäst däraf, att de ansågo, att samme herr Per, som af
före-gifven omsorg om den rena läran tagit bort benen och det
omslutande silket, själf efteråt användt det sistnämnda som bot
för sina sjuka ögon.
Rhezelius upptecknade äfven sankt Karlungs legend sådan
den då lefde på folkets läppar. Han hade bott i Karlösa i
sedermera Karlskyrka socken. När han dött, skulle hans lik
föras till Söderby kyrka för att där begrafvas. Men då man
kommit ett stycke på väg, »stannade liket», och man fick det
ej ur fläcken. På den plats, där likfärden sålunda hejdades,
rann strax upp en källa, densamma, som sedan kallades sankt
Karlungs källa. Begrafningsföljet vände så om i akt och me-
’ Lundström, Laurentius Paulinus Gothus, s. 69 f.
2 Det bör anmärkas, att ekkistan enligt teckningen hvilade på en bår,
hvilket utvisar, att den i enlighet med medeltida sed brukat bäras omkring
på kyrkogården och kanske äfven — för att välsigna äringen — på åkrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
