Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - N. J. Göransson. J. E. Berggren †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34° meddelanden och aktstycken.
men för allt ädelt öppna väsen, kom oförmärkt. Det blef en
naturlig makt i hans lifsutveckling och blandades med hans
tidigt vaknande håg för vetande och kunskap.
Sålunda trädde tillförsikten, som trons kraft gaf, i harmoni
med hans väsens läggning, den blandade sig med arten af hans
skolbildning och hans vetenskapliga förkofran.
Hos gossen och ynglingen Berggren var kärleken till studier
det allt övervägande. Och i det visade sig ett starkt ideellt
drag. Men det krafttillskott till hans naturliga energi, som den
kristna tron gaf, gjorde sig därunder gällande som en alla hinder
besegrande förvissning om ett högre värde, om en evighetsart
i kunskapens och kunskapsförmågans eget väsen. Detta visade
sig till en början i den ihärdighet han under de ogynnsammaste
förhållanden lade i dagen, i den uppoffring han var mäktig
under sin sträfvan fram mot kunskapens högsta mål. Och dessa,
ihärdigheten och uppoffringen, voro hos gossen och ynglingen
beundransvärda. Han fällde icke modet, äfven då starkare
naturer än hans skulle ha bäfvat tillbaka. Detta stilla mod i
till-ägnelsen af ett ideellt mål var tro. Ögonmärket var icke de
ting som syntes, utan de som vara i evighet.
Kunskapstörsten var en stilla evighetslåga i Berggrens bröst,
och det i dubbel bemärkelse: den ej blott brann beständigt,
utan den hade ock sin dagliga näring från det evigt sanna och
sköna. Och denna törst var hos honom ett ideellt drag ej
endast i ordets allmänna mening utan också i en särskild
bemärkelse. Han älskade den sköna litteraturen och förvärfvade sig
tidigt en stor förtrogenhet särskildt med vår svenska klassiska
diktning. I och genom dess ideal uppfriskade han sitt sinne
och lyftes i sitt inre. Intet gladde honom mer, än när den
eviga sanningen därunder verkligen kom honom tillmötes.
Under hela hans studietid — framför allt under den
akademiska — och äfven sedermera drogo särskildt de klassiska och
idealistiska epokerna i skönlitteraturens historia till sig hans
håg och beundran. Men i sammanhang därmed lärde han sig
också älska de stora idealistiska filosoferna såsom Leibnitz,
Pascal, Boström. Och bland teologerna vunno särskildt de
hans hjärta, hvilka förmådde ge ett universellt och skönt uttryck
åt sina tankar, t. ex. hos oss Thomander. Ali trånghet och
snäfhet blef honom därigenom som teolog fullkomligt
främmande. Partisinne liksom dogmatiskt rätthafveri kommo också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
