Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - I. Lehnbergs predikan i samtidens omdöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 EDV. LEUFVÉN
gående epokens fel hafva varit dels benägenhet för polemik,
dels dess dogmatiserande tendens:
»Den öfverdrifna uteslutande fordran, som Catholikerne yttrade för
goda verk och gerningar, hade småningom bragt Protestanterna till eu lika
ytterlig uteslutande fordran på Tro. Detta ord, som, rätt förstådt ocli
förklaradt efter den enkla och sauna mening, i hvilken det förekommer i den
Heliga Skrift, är själen af Christeudomen, betydde nu intet annat än det
Dogmatiska System, det man uppfört, det man predikade, det man ensamt
predikade, och knappt ännu upphört att ensamt predika.»
Särskildt i detta sist nämnda afseende är Lehnberg
banbrytande, ty, säger Lindblom,-
»det kan icke vara min tanke, att tala emot eu biblisk och sund
Dogmatisk nödvändighet för Religionen; men om Dogmatiken predikas ensamt,
om den predikas illa, så äro dessa två afseenden tillräckliga skäl för hvar och
eu, som nitälskar för sjelfva renlärigheten, att möta med glädje och hopp ett
nytt tidehvarf — och filma Lehnberg på predikstolen».
Intressant är också att konstatera, hurusom enligt
Lindbloms mening det varit franska impulser, som oidragit till den
glädjande förbättring i predikostil, som inträdt med Lehnberg.
I nyssnämnda inträdestal i Sv. Akademien läses nämligen (sid.
178): »Massillon, Bourdaloue, Sauriri hade hunnit öfver hafvet,
blefvo våra läromästare, och beredde hos oss en ny Epok i den
andeliga Talekonsten». Vidare karakteriseras Lehnbergs
predikningar så, att de voro anlagda att verka på såväl känslan som
förståndet: »känslan måste röras likasom förståndet upplysas,
och begge i förening användas till det stora ändamålet,
uppbyg-gelse och förbättring». »Jag förundrar mig, då jag hör honom
pröfva, granska, bevisa; jag vet, att han talar till förståndet,
endast för att undervisa och öfvertyga, och likväl tränger sig hans
röst till djupet af mitt hjärta. Jag upplyfter mig ur stoftet, då
jag hör honom beveka, trösta, hugsvala, ty hans ömmaste, hans
mest rörande ord tala ännu till mitt förstånd; den känsla han
väcker, är blott ett annat slag af öfvertygelse: den tår han framlockar,
är ett offer åt själfva sanningen. Han har så förenat dessa begge
själens behof, af ljus och lif, af sanning och tröst, att han nästan
synes hafva förvandlat dem till ett enda» (sid. 180). Samma sak
betonar Lindblom (i företalet sid. XXV) sålunda:
»Lehnberg insåg fullkomligen, att eu ljus och sann öfvertygelse bör
nödvändigt föregå i förståndet, innan hjertat låter sig röras: han kände, att
det ädlaste ocli nyttigaste företagande, livarken i Guds eller menniskors
ögon, är dvgd eller helgelse, så framt det ej utgår från eu på eftertanke och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
