Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - III. Lehnbergs predikan - 1. Stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT 35
bland de få af de nyare, hvilka uppnått Athens och Roms största
talare i fullkomligheten af alla Talets och Stilens delar».
Den Lehnbergska predikans formella utstyrsel må för nutiden
synas som ett retoriskt ordglitter, hvars glans snart förbleknar.
Men äfven detta har haft sin historiska mission att fylla. Redan de
starka loftalen från samtidens ledande kretsar visa, att här förelåg
ett verkligt kraf på kyrklig förkunnelse att forma sitt innehåll
efter den nya tidens fordringar. Och den Lehnbergska predikan är
uttrycket för kyrkans akkomodation för dessa i mycket berättigade
kraf. I formellt afseende betyder denna nya predikotyp en
genomgripande brytning med den närmast föregående tidens
prediko-praxis. Den innebär en påfallande jörjining aj det homiletiska
språkbruket. Ännu i midten af 1700-talet bär den svenska predikan
med sig en tung barlast af språkligt-homiletiska otympligheter,
rena vulgarismer i underlig förening med märkelig lärdom. Endast
några tiotal år före Lehnberg kan en Hofpredikant och
kyrkoherde i den förnämliga »Kongl. Riddarholmens kyrka»
homile-tiskt föredraga:
»Gud har intet allenast sagt oss, at wi liafwe at vänta et bättre
lif, utan befallt oss at wänta det med et lefwande hopp, och i följe
deraf kalla Guds barn i Skriften sin Gud allenast med det ordet:
min wäntan eller hopp mpC. Jer. 14: 8». —
»Huru förskräckelige wärde icke helfwetets plågor, när wi
betänke djeflarnes och de fördömdas ohyggeligaste sällskap.
Här omtalas i dagsens Text, at den rike mannen åstundade sina
ännu på jorden lefwande bröders bättring och omwändelse; men
det kom ej af någon kärlek, utan af en pinsam fruktan för sina
plågors förökande derigenom, emedan han med sit exempel och
wan-del fört dem på wägen til helfwetet. Inbördes förbannelse warder
deras samtal, hiskeliga rop warder deras röster, tjutande och lastande
warder deras låfsång, klagande warder deras wisor, och tandagnisslan
deras spel. »x
Den nya språkliga smakriktning, som inträder med den
gustavianska tiden, har på homiletiskt område medfört, att den tunga
lärdomsapparat, hvarmed ortodoxiens predikan utan betänkande
uppträdde, fick vika. Tiden ville tala svenska, om också med
gallisk accent. Därför var det oåterkalleligen förbi med det
homiletiska bruket af hebreiska, grekiska och latin. Och i detta afseende
1 Abraham Pettersson, anf. arb. I, sid. 14, II, sid. 22.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
