Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - III. Lehnbergs predikan - 2. Predikans inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T 24
EDV. LEUFVÉN
letiska traditionalismen på denna punkt. Det nya i Lehnbergs
exordier ligger däri, att de äro organiskt inarbetade i den följande
afhandlingen. Det har blifvit en annan proportion mellan
inledning och temat samt en verklig samhörighet mellan dem. Och i
dessa afseenden har den föregående predikopraxis behöft undergå
en genomgripande förändring till det bättre. För att förstå
Lehn-bergs verkligt afgörande insats i fråga om predikans form kan man
hänvisa till de vanliga svenska predikotyper, som närmast föregå
honom. Bland dessa är det en rätt allmän regel, att exordierna
bli dels för långa och dels för lösliga i förhållande till texten och
dess behandling. Den klassiska retoriken lade synnerligen stor vikt
vid talets inledning. Den franska klassicismen, som med Lehnberg
blir dominerande i svensk predikan, kommer följdriktigt att ägna
stor omsorg åt det homiletiska exordiet. Den franska smaken
var sträng, och denna formella stränghet var nog i det hela
välgörande för den svenska homilian, i det att resultatet blef större formell
säkerhet och retorisk symmetri. Men den franska smaken var
enformig i sin stränghet. Träd och buskar i Versailles’ trädgårdar
fingo minst af allt utveckla sig på fri hand, utan måste infoga sig
i trädgårdsstilens symmetriska, men trista schabloner. Något
af denna Versaillestilens stränga korrekthet, men också dess
tröttande formalism kan man se äfven i Lehnbergs predikostil.
Därför bli alla hans predikningar så att säga stereotypa aftryck af samma
normaltyp. Alla exordier bli konstant lika långa och af samma
formella struktur. Ett exempel må anföras. Predikan på iS:de
sönd. e. Tref. har följande exordium:
Älska Gud, det är den skönaste vishet. Så hördes en vis och dygdig man,
vid aftonen af sin lefnad, gifva ära åt Religionens första och ädlaste
grundregel; så hördes den förfarna ålderdomen bevittna värdet af den lära lian
pröfvat, och sätta menniskans högsta klokhet i ömma och tillgifna tänkesätt emot
Gud. Bland allt hvad som intager en dödligs hjerta, eller sysslosätter dess
tankekraft, hade han aldrig erfarit någonting så högt, sä skönt, så rikt på
tillfredsställelse, som denna glada och känslofulla själens lyftning till den
Oändlige. Jag har, tänkte han, genomvandrat den långa och omvexlande
banan af detta lifvet: jag liar njutit dess nöjen — de äro förgångna: jag har
pröfvat de mångfaldiga arter af kunskap och vishet, som på jorden högt
aktas —• de fägna ej mer: jag har ändteligen lärt att älska Gud; ocli det är
denna vishet jag har att tacka för min tröst ända in i denna stunden, då jag
står på brädden af min graf. Dödlige! liör den åldriges vittnesbörd: älska
Gud, det är den skönaste vishet. Syr. I: 14.
Denna del af predikan är ett afslutadt helt för sig. Det synes
däraf, att bibelspråket börjar och slutar afdelningen. Denna an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
