Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 2. Förnuft och uppenbarelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
EDV. LEUFVËN
himlaläran: så bjudas de af förnuftet; men huru sällan följa de icke härutinnan
dessas förenta röst! (2 i Adv. II.)
— Denna Religionens allmänna upplysning, Mine Åhörare! trovärdig
genom sina åtföljande vittnesbörd, är ännu mer öfvertygande genom sin
öfverensstämmelse med de ädlaste känslor och begrepp i naturen. I sanning, om de
föreställningar, Gudaktighetsläran i detta ämne meddelar oss, befunnos
stridande mot de tankar och rörelser, som äro inplantade i vårt hjerta, skulle
vi hafva någon anledning att tveka 0111 verkligheten af dess tillsägelser. Men
nu, då dessa tillsägelser i Religionen besvaras med bifall och glädje i en
oförvillad menniskosjäl, då min naturliga tanke om odödlighet, då mitt begär
att lefva, då egenskaper, som allt mer och mer kunna fullkomnas, då begreppet
om en Gud, som ej kan hafva inrättat något utan ändamål, då allt, hvad
jag finner djupast intryckt och ömmast röra sig i min själ, sammanstämmer
att vittna om menniskans fortfarande bestånd efter detta lifvet, så äger jag,
i förevarande fråga, allt det ljus jag till min rättelse behöfver, och som min
eftertanke i det närvarande tillståndet billigt begär. (2 i Adv. II.)
Det är en rörande barnslig tro på harmonien mellan förnuft
och uppenbarelse och på förnuftets förmåga att omvända
människorna till kristendomen, som talar ur följande ord:
Och, hvad troil I, tänkande vänner af Religionen och menskligheten!
skall det icke komma en dag — ehuru aflägsen den må vara — då förnuftet,
sedan det lärt nyttja sina krafter och känna gränsen af sin förmåga, sedan
det allmännare fått utbreda sin upplysning, skall allmännare förena sinnena
i tro på den Gud, som Christen domen predikar, och i lefnad efter det hopp,
som denna lära framställer? — Herre! låt ditt ljus blifva mer och 111er
irukt-gifvande i dödligheten. Herre! led oss i din sanning. —
På ett annat ställe ser Lehnberg allaredan den lyckliga stund
vara inne, då förnuftet ställt alla sina krafter i religionens tjänst
till försvar för dess sanningar.
Ja, Mine Åhörare! genom hans vård, som skänkte oss den christna
gud-aktighetens Lära, liar den tidepunkt redan inträffat, då det bäst upplysta
förnuft erkänner sitt behof att låna ljus af Religionen, och gemensamt med
henne använder sina krafter, att reda’och befästa dess hugsvalande sanningar.
Och denna småningom åstadkomna rigtning, denna beredda helsosamma
förödmjukelse af ett fordom villadt och trotsande förnuft, hvad är det väl
icke för en välgerning af Christeudomen, hvad är det icke för ett ämne för vår
glädje och tacksamhet vid dess Stiftares minne! — (1 Adv. III.)
Uppenbarelsen innehåller emellertid något mera än blotta
förnuftet. De äro visserligen samstämmiga, men vissa områden
ligga utanför förnuftet, ehuru de ingalunda strida däremot:
Jag hoppas på ett lif efter döden; och att i min öfvertygelse befästa
detta hopp, kallar jag till mitt biträde Jesu välsignade Lära, hans seger
och hans tillsägelser. Det är den Christna Religionens stora ära, att hafva
med tydliga vittnesbörd och med gudomlig myndighet förvissat menniskorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
