Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 2. Förnuft och uppenbarelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT
49
att det var något verkligt nytt som bjöds, hvilket tillfredsställde
det religiösa sannmgssökandets visshetsbehof. Man menade sig
bibehålla evangeliet och stödja fromhetens innehåll genom
förnuftets klara bevisning.
Lehnberg är i dessa afseenden en parallel till Lorenz von
Mosheim, icke i beroende af hvarandra men som parallela yttringar
af samma tidsrörelser. Äfven denne utgår från det axiomatiska
antagandet om den obrutna harmonien mellan kristendom och
naturlig religion. Det är först hans efterföljare Joh. Fr. Vilh."
Jerusalem, som ger uttryck åt dissonansen mellan de båda
faktorerna, hvilket i praktiken kom att visa sig i ett uppgifvande af
den positiva kristendomens positioner till förmån för den naturliga
religionen. Både Lehnberg och Mosheim stå däremot kvar i den
moderata upplysningens illusionism, om det också i sak innebar
ett afsevärdt försvagande af det verkligt kristna trosinnehållet.
Båda använda gärna förnuftsbevisningen till stöd för den
uppenbarade religionen. Här fortsätter Lehnberg på samma väg, som
den närmast föregående predikoutvecklingen i Sverige gått.
Såväl Abraham Pettersson som Bælter m. fi. röra sig gärna med den
naturliga religionens förnuftsbevisning. Men Lehnberg företer
en afgjord förändring gent emot de närmast föregående
predikanterna, en förändring, som kan uttryckas så, att den filosofiska
demonstrationen får vika för den oratoriska användningen af
förnuftsbevisen. I detta fall har i Tyskland Mosheim brutit med
Wolffs homiletiska efterföljare, likasom Lehnberg betecknar
brytningen med wolffianismen på de svenska predikstolarna. Såsom
exempel kan hänvisas till en predikan på 3:dje sönd. i Advent (I),
hvars ämne lyder: »Hvad menniskan förnuftigtvis har att göra,
för att vid uppkommande tvifvelsmål, stadga sig i sin tro, eller
med tillfredsställelse hvila vid gudalärans sanningar». Det är
sålunda direkt en apologetisk fråga, som här uppkastas. Vid
besvarandet häraf framför Lehnberg i hufvudsak följande tre
argument: 1) kristendomens hufvudläror öfverensstämma med
mänsklighetens allmänna känsla af rätt och sanning, 2) det historiska
beviset, 3) det egna erfarenhetsbeviset, nämligen i den formen, att
kristendomens sanning visar sig i sina verkningar: »Hvar är
sanningen, om ej i den lära, som gör menniskan mera god och
förnöjd?» Som synes, är det den sedvanliga bevisföringen från den
naturliga religionens målsmän, som här går igen. Men dessa
argument framföras icke såsom en bevisföring i logisk mening, utan
4 — 2030. Kyrkohist. Årsskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
