Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 3. Tolerans och dogmatisk likgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
EDV. I.EUFVÉN
för Lehnberg ligger det centrala i »fel». Men det senare ordet
har en alldeles annan religiös valör än clet förra. Det specifikt
kristliga är bortelimineradt. Likaså kan »synden» omskrifvas
till »naturens fel och oordningar». Bättringen förklaras
uttryckligen (Böndagspredikan, III) »betyda en menniskas bemödande
att blifva allt mer upplyst och vis, allt mer god och fullkomlig».
Samma predikan förklarar böndagen vara »en väckelsedag till
allmän och enskildt förbättring; användom den för detta visa
ändamål! » Redan denna terminologi -belyser tillräckligt, huru den
religiösa erfarenhetens centrum blifvit förflyktigadt.
Det är gifvet, att detta nya innehåll i de kristna dogmerna,
eller rättare sagdt frånvaron af innehåll, måste bereda Lehnberg
åtskillig svårighet vid behandling af sådana texter, som särskildt
hänföra sig till det centrala kristliga lifsinnehållet. I en
predikan på n:te sönd. e. Tref. (I) har ban till ingångsspråk ordet
från 2 Cör. 7: 10: »den sorg, som är efter Guds sinne, åstadkommer
bättring till salighet, den man icke ångrar». Den kristna
troserfarenhet af syndasorg, som här får sitt uttryck, fann hos Lehnberg
och hans tid föga resonans. Orden måste därför undergå en viss
modifikation. Han måste också framkasta följande fråga: »Kan
denna sorg förenas med den i öfrigt så milda och fridgifvande
andan af Jesu lära?» Redan detta anger, huru främmande för
upplysningskristendomen hela det troskomplex var, som
inneslutes i orden »sorg efter Guds sinne ». Han måste också reservera
sig för det djupare innehållet i dessa ord: »denna känsla af egen
svaghet och inskränkning har någon gång blifvit för vida utsträckt».
Det gifves en våldsam och af en uppdrifven inbillning underhallen
smärta, hvilken likasom undflyr ali tillbuden hugsvalelse — detta är icke en
sorg efter Guds sinne. Det är bedröfligt, det väcker det ömmaste medlidande,
att någon gång se en ömsint och välmenande Christen öfverlemna sig utan
inskränkning åt de smärtsamma föreställningar, som ett vaknadt samvete
honom ingifvit. Han tror sig aldrig 110g kunna begråta den synd, hvarmed
han fordom uppväckte den Eviges misshag; och denna till sin grund goda och
helsosamma rörelse uppdrifver han med så förfärande bilder för sitt hjerta,
och underhåller med den omsorg, att hau slutligen nästan förlorar ali känsla
för den himmelska röst, som talar 0111 nåd ocli hugsvalelse för ett bekymradt
sinne. Det är uppå honom, som man med sanning kunde lämpa Davids
uttryck: att hans synder gå öfver hans hufvud; och såsom en tung börda äro
de honom för svåra vordne. Ack! om en så beskaffad Christen i detta ögonblick
skulle höra mig, måtte jag få säga honom, huru mycket han irrar sig 0111
rätta afsigten af den nåd, som verkade första rörelserna af detta bekj-inmer.
Illa känner han den milda och älskande Gud, som, efter Profetens utsago,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
