Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 3. Tolerans och dogmatisk likgiltighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT
61
fallet förlorade wår Själ sina ädla egenskaper; här feck wårt
förstånd sin medfödda uselhet, at det är blindt i andeliga saker. Här
feck wår wilja sin onda böjelse, at wi mera älskade mörkret än
ljuset. Den naturliga människan förnimmer intet af det Guds
Anda tilhörer, det är henne en galenskap och kan icke begripat.
Må vara, att denna ortodoxiens predikan om människans
syndaelände mångenstädes har varit traditionella talesätt, som varit
dikterade af dogmatikens stränga herravälde, säkert är dock, att
härmed bevarats och underhållits en djupgående och innerlig
religiös fromhet. Den Lehnbergska predikan innebär en radikal
brytning med hela denna fromhetstyp och med dennas teoretiska
förutsättningar. Att öfverhufvud denna nya åskådning kunnat
framträda på samhällets höjder utan att dess flagranta motsägelse
mot kyrkans symboliska böcker föranledde ingripande eller ens
motsägelse från den äldre åskådning, som eljest ingalunda var
sinnad tåla dogmatiska irrläror — detta vittnar otvetydigt, att
den gamla ortodoxiens system numera förlorat sin makt. Det
var en ny tidsanda, som stod segrande gent emot ortodoxiens
lärouppfattning. Men denna nya tid stod äfven lika främmande för
pietismen. De nu anförda ställena från Lehnberg äro
himmels-vidt skilda från pietismens djupgående känsla af egen synd och
dess kraf på en sådan radikal sinnesändring, att människans egna
krafter ej räcka till. Genom den ingående teckning vi numera
äga af en af den svenska pietismens mest utpräglade gestalter,
Sven Rosén, hvilken teckning icke endast åtnöjes med det rent
historiska händelseförloppet, utan söker tränga in i
fromhetslif-vets psykologiska process,2 kan man konstatera pietismens djupa
syndakänsla och dess förkrossande öfvertygelse om egen vanmakt,
där frälsningen sker blott af nåd utan tanke på egen förtjänst.
Den till virtuositet uppdrifna själfreflexionen, som gränsar till
ett rent beklämmande själfplågeri, vittnar om djupgående känsla
för egen synd och oförmåga att af egna krafter motsvara
helighets-krafvet. Det är den religiösa pessimismen, som här betraktar
såväl människonaturen själf som ock hela världsförloppet såsom
irreformabla genom deras egna krafter. Och det är obestridligt,
att det ar verklig religiositet, som häri tar sig uttryck. Åt denna
fromhetens syn på världsförloppet och på människonaturen har
1 Auf. arb. II, sid. 3.
2 I,lNDERiloi,>r, Svenjtosén etc.,* 1911.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
