Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - IV. Lehnbergs religiösa optimism - 5. Etik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT
77
olika riktningarna inom upplysningen. Det religiösa lifvet hade
faktiskt upptagit den moderata upplysningens allmänna
uppfattning, och man kunde ej tillräckligt noggrant skilja mellan denna
och den radikalare upplysningen, sådan denna samlade sig hos
en-cyklopedisterna. Hos många af tidens litterära stormän kan man
konstatera en egendomlig dubbelställning: man hyllade Rousseau,
Voltaire, Helvetius, men bibehöll samtidigt en i många afseenden
rätt oreflekterad religiositet. Såsom Martin Lamm påpekat1,
hade den varmt religiöse Göteborgslektorn Johan Rosén redan
I759 gifvit en framställning af Helvetius’ De L’Esprit, hvars
grundsatser han i stort gillar. Han utvecklar här dennes lära om att
egennyttan är »den ene store allmänna rörelselagen i den tänkande
werlden», att vi alla, goda likasom onda, drifvas af åstundan
efter »sällhet», och att det endast är den nytta eller skada, som våra
»sinnesrörelser» vålla, som afgör, om de skola kallas »dygder eller
laster». Under dessa förhållanden är det mindre underligt, att
den egoistiska egennyttans princip snart flyttade in i teologien
och fick sin retoriskt fulländade tolkning hos Lehnberg. Som i
en brännpunkt samlar sig denna åskådning i Lehnbergs
framställning af Kristus såsom »en uppfinnare af nya glädjeämnen ». T. o. m.
Kristus själf ställes med omedveten frivolitet in i egennyttans
och det religiösa njutningsbegärets skema.
Det är från dessa synpunkter Lehnberg betraktar det kristna
lifsidealet. Med tröttande enformighet återkomma de homiletiska
variationerna häraf. Att närmare ingå på dess speciella
utformning i enskilda fall torde vara onödigt; dock vill förf. fästa
uppmärksamheten på Lehnbergs uppfattning af ett enskildt etiskt problem.
Inom etiken finnes ett speciellt område, som vållat många
svårigheter för teorien och mycken samvetsnöd inom
fromhets-lifvet, nämligen frågan om de s. k. adiaphora. Huru Lehnberg
löser denna fråga, lcan man a priori besvara genom en hänvisning
till den grundläggande faktorn i hans religiösa kynne. Den
religiösa optimismen har nämligen ojämförligt lättare att lösa
problemet än andra riktningar haft. Eller rättare sagdt: problemet
existerar ej för den optimistiska fromhetstypen. Med denna
följer nämligen en benägenhet att utsträcka gränserna för det
sedligt tillåtna. Därför är det också rätt naturligt, att Lehnbergs
predikningar öfverhufvud icke syssla med dessa frågor. Men hans
1 Lamm, Upplysningstidens Romantik, I, 1918, sid. 247.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
