Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Edv. Leufvén, Magnus Lehnberg som predikant - V. Lehnbergs intellektualism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS LEHNP.ERG SOM EREDIKANT
83
ments innehåll gick vida i sär från hvartannat. Det är betecknande,
att när Abraham Pettersson behandlar nya födelse-texten, Joh. 3,
sker detta med intellektualismens brillor; han börjar nämligen
sålunda: »af wår upläsne text se wi uti Nicodemus et bedröfweligit
exempel, at han intet kände det wigtigaste i Himla-läran».
Nikodemus är sålunda icke typen för en sanningssökande själ, utan
för en okunnig katekumen. Men det uppstod på detta sätt en skarp
motsättning mot de känslobetonade fromhetstyperna, pietism
och herrnhutism. Så blir fromhet för Lehnberg likbetydande med
vishet, och Kristus själf blir »Vishetens upphofsman». När
Lehnberg skall närmare angifva denna »vishets» innehåll, så var det
rätt naturligt, att i denna icke något egentligt rum fanns för det
ortodoxa lärosystemet. Upplysningens principer hade i
verkligheten underkänt både den hel. Skrift och lärosystemet såsom
auktoriteter. Kvar stod därför af lärosystemets innehåll, hvad
som öfverensstämde med »det upplysta förståndet». Resultatet
häraf blef, att upplysningsdeismen fick gifva sitt innehåll åt de
kristliga talesätten. Ty dessa bibehåller han i rätt väsentlig grad.
Det homiletiska språkbruket är nog i allmänhet rätt
konservativt. Därför kunde den gamla fromhetens former bibehålla
sig i predikan, ehuru ett väsentligt annat innehåll låg i dessa
former. Och det är detta förhållande, som till icke oväsentlig del kan
förklara, att de nya revolutionerande tankarna så jämförelsevis
lätt kunde inpassas äfven i homiletisk praxis. Lehnberg kan
därför tala om försoning, om synd, om nåd och andra kristna tankar,
men det är alldeles tydligt, att det på dessa punkter är den
homiletiska traditionalismen som verkar. I verkligheten är det ett
annat innehåll som ligger i orden, eller kanske rättare sagdt:
innehållet är borta. Ofta nog undviker han dylika ämnen, och det är
med helt annan förkärlek han framför deismens teologiska
arsenal: Gud såsom det högsta goda, försynen, Allmakten och alla dessa
retoriska abstraktioner, som återkomma med irriterande
enformighet. Försoningen ligger däri, att Gud, »i den Son han utgifvit till
min försoning, ännu dagligen förser mig med allt, som kan tjena
till min rättelse, min uppmuntran, min lättnad och hugsvalelse på
lifsens väg ». För både ortodoxi och pietism samt herrnhutism var
försoning något vida mer än endast »rättelse» etc. Gud är också det
högsta goda, »och mitt hjerta svarar deremot med ett lefvande
begär efter honom». Det är den nyktra lycksalighetssynpunkten,
som där ger sin färg åt både gudsbegreppet och tanken på försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
