Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 1. Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NV ANGLIKANSK RENÄSSANS
99
niskosjälars eviga välfärd, behandlades nu nästan lika lättsinnigt
som då, som ett begärligt byte för vinningslystnad och
oförnöjsamhet. Nepotismen florerade: en biskop af Ely, hans son och
svärson disponerade tillsammans öfver en inkomst på 30 000 pund
af kyrkomedel. Ärkebiskop Männers Sutton af Canterbury gaf
tillsammans 16 ämbeten åt sju släktingar.
Men det är ej enskilda fall af missbruk, som det här gäller att
exemplifiera. Saken är den, att den engelska kyrkans organisation
i allt väsentligt stod kvar på medeltidens ståndpunkt, fastän
konungen eller i åtskilliga fall ärkebiskopen af Canterbury trädt
i påfvens ställe. I 1700-talets och det begynnande 1800-talets
England var uppfattning och praxis i fråga om kyrkans ämbeten i
stort sedt densamma som på 1400-talet. Snart sagdt hvar och en,
som fick tillfälle därtill, blef pluralist, och den allmänna meningen
reagerade knappast. Det var i främsta rummet massan af prelaturer
och kapitelämbeten sine cura animarum, som hopades på ett fåtal
händer. Detta kunde ske utan något hinder af kyrkans lag.
Ämbeten cum cura, sockenkyrkor i främsta rummet, gällde som på
medeltiden som inkompatibla, d. v. s. kunde icke förenas flera på
samma hand. Men härifrån kunde befrielse ernås genom särskild
licens. Sådan utfärdades nu af ärkebiskopen af Canterbury för hela
England, liksom en gång af påfven, och därvid användes alltjämt,
fast i engelsk öfversättning, det medeltida formuläret. 1700-talet
hade väl varit ämbetsjägarnas, de biskopliga favoriternas och
nepoternas gyllene tid, men att pluralitet af ämbeten, äfven
kyrkoherdetjänster, förekom ännu på 1830-talet i en utsträckning, som
nu synes hart när otrolig, framgår af den berättelse, som The
Eccle-siastical Commission publicerade år 1836. Att betjäna de kyrkor,
där man icke residerade, med lågt betalda och lågt kvalificerade
vikarier, var gifvetvis regel. Detta lät sig göra, emedan den
medeltida uppfattningen, att hvarje prästs ämbetsförvaltning var
väsentligen likvärdig och blott kräfde en kvalifikation,
ordinationen, lefde kvar i England ännu vid 1800-talets ingång. Det
parokiala arbetets organisation och uppskattningen däraf är i
England af jämförelsevis färskt datum.
I afseende på dessa organisatoriska förhållanden har utan
tvifvel en radikal förändring ägt rum. Men denna är i grunden
icke nvanglikanismens, i hvarje fall icke Oxfordrörelsens verk,
snarare är den framkallad af samma sekulära reformifver, hvars
första ingrepp satte pennan i Newman’s hand och framkallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
