Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 2. Den högkyrkliga traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NV ANGLIKANSK RENÄSSANS
115
reaktion mot den ande, som härskat under religionskrigens
århundrade, en reaktion som ingalunda var inskränkt till England.
Ett nytt släkte hade växt upp, som var trött på striden, och som
intresserade sig mera för teleskop än för dogmer.
Latitudinaris-mens århundrade bryter in i Englands kyrka. Toleransens seger
har sin grund i tänkesättens omkastning likaväl som i politiska
hänsyn. Att den var ett framsteg i mänsklighetens historia, är
visst. Men dess religiösa värde beror ytterst på om det var i
in-differentismens eller i den kristliga kärlekens tecken den segrade.
Förvisso har 1700-talets engelska kyrka ofta med orätt lastats,
och Oxfordrörelsens skugga har nått långt bakom år 1800. I
mycket är 1700-året en stor tidsålder i religionens historia i England.
Men i anglikanismens historia betecknar det helt visst en nedgång.
Under ingen tid efter reformationen har den typiska
anglikanis-men varit mindre typisk för Englands kyrka.
En orsak härtill är den naturliga omkastning i tänkesättet,
som inträdde vid tiden för revolutionen. Men att den Laudska
traditionen så snabbt förlorade sitt inflytande, har lika mycket en
politisk orsak: dynastiförändringen ledde till schism, och de som
utträdde, emedan deras samvete förbjöd dem att bryta sin ed till
martyrkonungens affällige son, voro just de främsta
representanterna för den höganglikanska skolan, under ledning af män som
ärkebiskop Sancroft och biskop Ken. Denna nonjurors1 schism
betydde en ödesdiger kraftförlust för den Laudska skolan inom
kyrkan. Om också schismens anledning var övervägande
politisk, fick den snart äfven en religiös innebörd. Nonjurors
fortplantade genom nyvigningar ett eget episkopat (till år 1805) och
inom partiet bevarades principer och kyrkobruk, som den öfriga
kyrkan lämnat, och hvilka under 1800-talets renässans åter komma
till heders som beståndsdelar i det arf af gammalkyrklig lära och
praxis, som man då gick att återupplifva. Det är i själfva verket
bland nonjurors, såsom Ken, Sancroft, Dodwell och Robert Nelson,
samt bland en krets kyrkomän, som stod dessa nära, fast de aflagt
eden till William III och sedan till den Hannoveranska dynastien,
män framför allt sådana som Bull och Beveridge, som vi ha att söka
representanterna för en utprägladt anglikansk kyrkouppfattning
1 Om Nonjurors se Th. LaThbury, A History of the Nonjurors, London
1845, och J. H. Overxon, The Nonjurors, their Lives, Principles and Writings,
London 1902. J. Wickham LEGG, English Church Life from the Restoration to
the Tractarian Movement, s. 16—20 och passim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
