Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 2. Den högkyrkliga traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NV ANGLIKANSK RENÄSSANS 123
Så klart fattade teoretiska formuleringar som dessa äro väl
rätt enstaka •— dock måste det erinras, att vi med ännu större
klarhet möta samma uppfattning hos biskop Jebb, fast hans
särställning gör, att vi måste behandla honom i något annat
sammanhang. Och äfven bland episkopatet funnos icke få, som tydligt
anslöto sig till den riktning, som i Daubeny och van Mildert fått
sina talesmän.1 Men sitt inflytelserikaste centrum hade den
högkyrkliga riktningen utanför prelaternas krets. Hvad Clapham
var för de’ evangelikala, det var Clapton för de högkyrkliga.
Man talade också om en »Clapton sect», och detta betydde Joshua
Watson och hans vänner; Clapton var Watson’s hem under en stor
del af hans lif, han dog där 1855 i hög ålder. Själf affärsman
under den tidigare delen af sitt lif, stod han i nära förbindelse med
prelater af van Mildert’s typ och förenade med en strängt
hög-kyrklig uppfattning, som i mycket kom honom att sympatisera med
nonjurors, en outtröttlig verksamhet till kyrkans fromma, ej minst
som skattmästare i S. P. C. K. (Society for Promoting Christian
Knowledge) och för Church Building Society,2 Han hälsade med
tillfredsställelse den anglikanska renässansens förebud och
Oxfordrörelsens tidigare stadium, Newman dedicerade till honom den
femte delen af sina »Parochial Sermons», om han också själf måste
beteckna det som en »unsanctioned offering». Newman’s senare
utveckling fyllde W. med fasa. Pusey kunde med större berättigande
i honom se en förelöpare. Med anledning af ett personligt
sammanträffande skref han också en gång till Watson om hur han känt sig
uppmuntrad af »att bli erkänd af honom som bärande vidare samma
fackla, som vi hade mottagit af honom, och de i hans släkte, som
blifvit den gamla läran trogna. Vi tycktes ej längre vara skilda
genom en klyfta från de gamla tiderna och de gamla stigarna, till
hvilka vi önskade att leda människorna tillbaka; de länkar, som
1 Redan 1790 hade biskop Horsley af St. David (sedermera af
Ro-chester, död 1806) i ett herdabref vågat med skärpa häfda kyrkan som ett
själfständigt samfund: »Den som tänker sig Guds tjänare som statens tjänare
blott och bart står utom kyrkan, skild därifrån genom en slags
själfexkom-munikation.» Cit. af Overton, The English Church in the I9th Century,
s. 26. En typisk högkyrkoman var ock Marsh af Peterborough, som lefde
till 1838. Lloyd i Oxford kan äfven här nämnas.
2 Om Watson se B. ChurTon, Memoir of Joshua Watson, 2 vols.,
Oxford och London 1861, samt Overton i The English Church in the 19th
Century, s. 28 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
