Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 2. Den högkyrkliga traditionen - 3. Evangelikalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
I 2 O YNGVE BRILIOTH
Öfverhufvudtaget gör J. H. Rose intryck af att vara en af
dessa människor, hvilkas tidigt utvecklade receptivitet väcker
förhoppningar, som sedan knappast infrias. Han har förvisso
utnyttjat sin begåfning till det yttersta, men han saknade det
skapande snillets gnista — och så är den högsta äretitel, som kan
ges honom, den att vara »en återställare af de gamla vägarna».
Men detta ger honom förvisso en aktningsvärd plats i den
anglikanska renässansens historia jämte det traktarianska brödraskapet.
De voro stormtrupperna, han skötte det sega försvaret. Och å
andra sidan skyddades han genom sin mindre fantasifulla läggning
från Oxfordmännens extrema ensidighet.
Den förnämsta tjänst, Rose gjorde den nya rörelsen, var
grundandet af en tidskrift, som skulle utgöra en föreningspunkt
för »kyrkans vänner». År 1832 började British Magazine att
utkomma. Den blef snart Oxfordmännens litterära hufvudorgan.
Rose’s prästgård i Hadleigh blef platsen för en minnesvärd
sammankomst år 1833, en af de händelser, som inledde den
egentliga Oxfordrörelsen.
3. Evangelikalismen.
Tre gånger har Oxford varit utgångspunkten för rörelser till
religionens förnyelse. Den första betecknas af Wiclifs namn, den
andra af Wesley’s, den tredje af Newmans.
Det har stundom sagts, att den evangelikala väckelsen, hvars
första fas utgöres af hvad vi här kallat den andra Oxfordrörelsen,
var en förnyelse af religionens subjektiva sida, en yttring af den
individualismens renässans, som man plägat förlägga till det i8:de
århundradet1, och därjämte en känslans reaktion gentemot den
torra förnuftsreligion, som härskade inom kyrkan. Och väl är det
sant, att den förkättrade entusiasmens låga här flammade högre än
på någon annan punkt i den anglosaxiska religionens historia, men
aldrig har den heller visat större förmåga att ingjuta sitt lif i fasta
former, och former, som voro rotade i den bästa kyrkliga tradition.
Stundom måste man väl för att rymma känslans vågsvall gripa
tillbaka till den äldsta kyrkans friare organisation — såsom man
föreställde sig densamma. Men när John Wesley till försvar för
sina innovationer i liturgi och kyrkotukt anförde fornkyrkans
1 Jfr CarlylE, Englands kyrka och kristenhetens enhet, Uppsala 1919,
s. 50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
