Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 3. Evangelikalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY ANGLIKANSK RENÄSSANS
1 1 5
evangelikalism åter är den miljö, inom hvilken flera af
Oxfordskolans ledare fostrades, och emot hvilken de sedan trädde i skarpaste
motsats, utan att fullt realisera sin skuld till denna riktning.
Det var den kalvinska sidan af evangelikalismen, som
påverkade Newman. Det var kalvinskt inflytande, framför allt genom
en af hans lärare i Ealings skola, Walter Mayer, som år 1816 hos den
sextonårige gossen framkallade den religiösa kris, som han aldrig
upphörde att betrakta som en verklig omvändelse och som
afgörande för hela sin lifsriktning.1 Och han framhåller själf
betydelsen af att det var ett fast dogmatiskt system, som kom att
påverka honom. Det var Mayer, som satte i hans händer kalvinska
böcker. Det första namn, han anför i Apologia2, är Romaine. Ett
verk af denne var en af de första böcker, han läste. Han tillägger,
att han ej erinrar sig vare sig titeln eller innehållet, endast en lära
har outplånligt fäst sig i hans minne: läran om de utvaldes
per-severantia. William Romaine (17x4—1795) representerar den
utprägladt kalvinska riktningen inom evangelikalismen. Hans ande
var snarast i släkt med den gamla stammens puritaner, och hans
skrifter ha liksom mannen en sträft arkaistisk prägel.3 Kanske
var det hans Lije, Walk and Triumph of Faith1, som Newman kom
att läsa. Inom den evangelikala rörelsen är han Wesley’s motpol,
om än den teologiska motsatsen ej ledde till personlig brytning.
Romaine’s extrema kalvinism betecknades som befordrande
antinomism äfven af hans störste samtida inom den kyrkliga
evangelikalismen: John Newton (1725—1807), den forne slaf handlaren,
som kunde peka på sitt eget lif som den mest vältaliga predikan
om evangelii makt att omskapa en människa.5 Samtidigt med
annan kalvinsk litteratur läste Newman år 1816 Newton’s bok
om profetiorna »och blef i följd däraf på det bestämdaste
öfvertygad, att påfven var den antikrist, som förutsagts af Daniel, S:t
Paulus och S:t Johannes. Min inbillning var besmittad af denna
läras verkningar ända till år 1843; den hade blifvit utplånad från
1 Apologia, s. 58 (uppl. 1908: s. 4), Letters and Correspondence, I, s. 22
ff., 27. (uppl. 1903: s. 17 ff; 24).
2 Sid. 59 (1908: s. 4).
3 AbbEy & Overton, The English Church in the ISth Century, s. 372 ff.
4 Detta var egentligen tre fristående små böcker: The Life of Faith
(1763), The Walk of Faith (1771) och The Triumph of Faith (1795).
5 Abbey & Överton, a. a., s. 378 ff. J. Stephen, Essays in
Ecclesiasiical Biography, London 1883, s. 401—415.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
