Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 3. Evangelikalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY ANGLIKANSK RENÄSSANS
1 1 5
godt och ondt, som är en af deras dogmer» genom att medge en
graderad rättfärdiggörelse och olika slag af synd och förneka
möjligheten af frälsningsvisshet. Den enda kalvinska lära, som fick
en förblifvande betydelse hos Newman, var den starkt framhäfda
motsatsen mellan »himmel och helvete, gudomlig välvilja och
gudomlig vrede, de rättfärdiggjorda och de icke rättfärdiggjorda».
Men kanske tar man icke mycket fel, om man i ungdomens
kalvinska inflytelser spårar orsaken till den mörka skugga, som alltid
hvilar öfver Newmans förkunnelse och som gjorde, att t. o. m.
mången, som sökte den gamle själasörjaren i oratoriet vid
Birmingham, kom därifrån med beklämdt sinne. »Newman var alltid
kalvinist », har en af dem, som så sökte honom, försäkrat, en man,
som sedan förvärfvat bemärkt namn inom sin kyrka, och han har
tillfogat, att han hos honom saknade »det glädjens kännetecken»,
som Benedikt XIV icke ville sakna hos ett verkligt katolskt helgon.
Det har för öfrigt ett ej ringa intresse att i ljuset af ungdomens
intryck söka förklaringar till uttalanden af den mognade mannen.
Ännu anglikan uttalar Newman år 1837 sin motvilja mot Wesley.
Den är rätt personligt motiverad: Wesley har, utom en ytterlig
själfförtröstan, en »svart egenvilja», en »bitterhet i sin religiösa
lidelse, som är föga tilldragande ».* Men när det om Whitefield heter,
»att han är vida. bättre », så kan man fråga sig, om det icke också i
viss mån är kalvinisten, som varit den mera acceptable, och om
icke den personliga antipatien mot Wesley bottnar i en teologisk
motsättning. Men äfven Wesley var för anglo-katoliken mindre
frånstötande än kontinentens reformatorer. Stode man i valet
mellan dessa alternativ, skulle man ha större skäl att säga »sit
anima mea cum Westleio» än »cum Luthero» eller »cum Calvino»
och »cum multis aliis»2 heter det i en uppsats om Selina, Countess
of Huntingdon (år 1840), äfven i öfrigt ett intressant
vittnesbörd om Newmans höga uppskattning af metodismen, som hur
»heretisk» den än är, dock erkännes ha framfört bortglömda skatter
ur kyrkans skattkammare.
Thoman Scott’s långa lif binder samman 1700-talets och det
begynnande 1800-talets evangelikalism. En hans samtida, som
väl icke fick upplefva det nya seklet, men likväl förmedlar en
öfvergång till den senare kyrkliga evangelikalismens hufvudcentra, är
1 Letters and Correspondence, II, s. 224 (uppl. 1903: s. 200).
3 Newman, Essays, Critical and Historical, I, s. 388.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
