Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 3. Evangelikalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 O
YNGVE BRILIOTH
heter är han genom sin uppriktiga och ovärldsliga fromhet och
sitt själavårdande nit en af sitt universitets och sin kyrkas vackraste
gestalter. Före Newman har under århundradet väl ingen andans
man i samma grad påverkat unga sinnen — och kanske blef aldrig
Newmans personliga inflytande i Oxford, hvad Simeon’s varit i
Cambridge. Hans namn lefver kvar äfven genom en stiftelse
The Simeon Trust, som afser att låta det urartade
patronatssyste-met inom engelska kyrkan tjäna ett godt ändamål: då genom arf
en summa penningar tillfallit Simeon, skänkte han denna som
grundplåt till en fond för att inköpa rätten att besätta ett antal
pastorat, och genom donationsurkunden förband han fondens
förvaltare att handha denna med största samvetsgrannhet. Genom
Simeon ocli Milner kom evangelikalismen att i mycket sätta sin
prägel på Cambridge’s religiösa och teologiska lif. I Oxford fann
den däremot aldrig rotfäste. Vid intet af de större colleges vann
den insteg.
Vi ha nu endast kunnat kasta en flyktig blick på de viktigaste
af de centra, hvarifrån evangelikalismens säde spreds öfver landet.
Det spreds vida och trängde djupt. Motståndare, som brännmärkte
allt, som smakade af »entusiasm», ali innerligare värme eller
djupare andlig uppfattning med det evangelikala namnet, sörjde
för att många kommo att räknas till partiet, som hade föga eller
ingen sympati för dess doktrinära egendomligheter. En väldig
och välorganiserad praktisk verksamhet kunde ej undgå att göra
intryck på fördomsfria sinnen. Intet annat banér fanns att samlas
under för dem, som ville aktivt kämpa den goda kampen. Det
talade och skrifna ordets gåfva var i rikt mått gifvet åt en Hannah
Moore, en Simeon, en Wilberforce, men genom sina lif voro de långt
vältaligare predikanter. »Ehuru väl jag i vissa punkter hyser en
afvikande mening från dem, kan jag tryggt säga, att de höra till
de utvalda på jorden, och jag säger nu, som jag skulle önska att
kunna säga på min dödsbädd: sit mea anima cum istis». Så skref
en, som dock måste räknas som högkyrkoman.1
Och trots allt detta måste man dock på det hela taget ge den
anglikanska historieskrifningen rätt däri, att evangelikalismens
styrka som andlig faktor var i aftagande under i8oo-talets första
mansålder. Man måste ge den rätt såtillvida, att det ej var evangeli-
1 C. Forster, The Life of John Jebb, Bishop of Limerick, 3. ed. 1851,
s. 61.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
