Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 4. Nyanglikanismens förelöpare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY ANGLIKANSK RENÄSSANS
1 1 5
peka, att »när jag afvisar läror, menar jag ingen katolsk sanning,
sådan som den allmänneliga kyrkan gemensamt antar». Han hör
i kyrkans genom seklerna fortplantade förkunnelse som en mäktig
harmoni, däri intet missljud förnimmes: »Lita ej på de ovissa
ljuden af knappast tre århundraden, då du kan lyssna till den
samstämmiga rösten af erkänd visdom och allmänt vördad fromhet
genom den katolska kyrkans alla åldrar. . . Vi skola finna, om vi
forska efter, att Gud aldrig har låtit sig vara utan vittnesbörd i
den egentliga hierarkiska kyrkan, att till och med påfvedömets
tjockaste mörker ej kunde utsläcka katolicismens ljus. . . Från
Anselm och Bernhard i det tolfte århundradet upp till de tidigaste
fäderna kunna vi spåra en obruten succession och höra ett
oföränderligt vittnesbörd.»1 Äfven här ljuder quod ubique quod semper,
som en underton. Och i ett bref Ön the Fathers of the Christian
Church and ön Catholic Tradition2 får den klinga ut med full styrka:
»Bland de växlande lärovindarna är en ankargrund oändligt
efterlängtad, och hvilken grund kan vara jämförlig med denna?» Väl
kan ej Englands kyrka liksom Roms ställa traditionen som
likaberättigad vid skriftens sida. Dennas enastående auktoritet har
den städse hävdat — men tillika har den enstämmigt erkänt den
tradition, af hvilken fäderna och koncilierna varit de förnämsta
bärarna, som ett ovärderligt hjälpmedel jämte det heliga ordet, både
för tolkandet af hvad som annars kunde förbli tvetydigt och
för det närmare utförandet af hvad som blott allmänt har angifvits.»
Inför den kyrkliga forntidens domstol är det också, som Knox
går tillrätta med sin tids sterila högkyrklighet, och dess utslag
finner han snarare gynnsamt för metodismen och öfver hufvud för
»entusiasmens» sak. »De utslag af fromhet, som höra sinnet och
hjärtat till, hafva snarare blifvit misstänkta och hindrade, än
förklarade eller omvårdade, till dess att den invärtes religionen
genom att bli karikerad af vulgära försvarare har blifvit nära nog
Austin. This, I own, had it use. — But abstractedly, I for myself, much
prefer the liturgy to the artieles: the latter being, in my mind, very much
human, the former little short of divine.»
1 Det behöfver ej påpekas, att denna uppfattning af den kristna
forntidens samstämmighet lika litet som den senare traktarianska kan hålla stånd
inför en kritisk historieforskning. — Ett intressant kapitel, som kunde
exemplifiera Knox’ användning af kyrkofäderna som auktoriteter, är hans
rätt-färdiggörelselära, där han träder i bestämd opposition mot den protestantiska.
Se Ön Justification to D. Parken (1810): Remains, I, s. 256—288.
2 Remains, III, s. 277—313 (särskildt s. 291 ff).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
