Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 4. Nyanglikanismens förelöpare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 O
YNGVE BRILIOTH
systematiska utläggning af principen quod ubique, quod semper,
som sett dagen före Newman. Med risk att upprepa en del, som
redan blifvit anfördt i liknande form ur Knox’ skrifter, måste vi ta
en kort öfverblick af detta viktiga aktstycke till anglikanismens
karaktäristik.
Den engelska kyrkans mest utmärkande drag är, heter det,
hennes vördnad för den kristna forntiden. Dock afviker hon från
Rom däruti, att hon härleder alla trosläror, som skola tillerkännas
en bindande kraft, från skriften ensamt, men på samma gång tar
hon städse till ledning vid skriftens tolkning »den katolska
kyrkans samstämmiga mening» (the concurrent sense of the Church
Catholic), och häri är lion olik alla andra reformerade
kyrkosamfund, i det att den kontinentala protestantismen har till princip
att endast låta skriften tolka sig själf. Den afvisar kyrkans
auktoritet som ledning vid skrifttolkningen och motiverar detta med att
man saknar ett osvikligt kriterium på hvar den sanna kyrkan finnes
(förf. anför Sleidanus). Men den engelska kyrkan är öfvertygad
om att ett sådant kriterium ges i episkopatet. Då denna kyrka
sålunda ej helt satt auktoriteten åsido, har hon kunnat tillgodogöra
sig föregående släktens andliga arbete. Men den kontinentala
protestantismen, som visar hvarje kristen till bibeln direkt, tvingar
sålunda den enskilde att börja om från början och gå samma väg
omigen, som tusende gått förut.
Men Vincentius inskärper dock i motsats till den romerska
kyrkan det individuella afgörandet som en kräfvande plikt, blott
att den enskilde därvid har att fästa sin blick vid och ta ledning
af skyn af nytestamentliga vittnen. Vincentius kräfver ingen
oinskränkt underkastelse. Det är ej begränsning han vill främja,
utan han vill i stället ge en vidare utsikt, — »ett afvisande af
alla inskränkta uppfattningar, alla partifördomar, alla tillfälliga
missförstånd och ett hän vändande till vidaste möjliga
forskningsfält (runge of enquiry), den renaste källa för undervisning».
Auktoriteten skall hjälpa och stödja, ej ersätta det enskilda
omdömet.
När sålunda Englands kyrka följer fädernas föreskrift att
tillerkänna andra platsen åt traditionen, opponerar hon sig emot
Rom, som likställer skrift och tradition. Likaså då Rom som
högsta instans i trosfrågor sätter hvarje tids påfve i stället för den
kyrkliga forntiden. Så har Englands kyrka följt en medelväg
(a middle course). Hon har bevarat tanken om kyrkans mystiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
