Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 5. Romantik och nyanglikanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY ANGLIKANSK RENÄSSANS
1 1 5
framför allt i den strängt kalvinska atmosfär, som rådde i hans
föräldrahem. Han vände sig bort från presbyterianska statskyrkan,
dess kalla gudstjänster och riter ingåfvo honom motvilja. Och det
var endast hans djupt pietetsfulla läggning, som räddade honom
från att helt vända den positiva kristendomen ryggen. Nu slöt
han sig till den episkopala kyrkan, »hvars styrelsesätt och disciplin
han ansåg närmast efterlikna den ursprungliga kyrkoförfattningen,
och hvars litanior och kollekter han vördade såsom öfverlämnade till
oss från den tidsålder, som följde närmast på apostlarnas». Hans
anslutning till episkopalkyrkan hade ingalunda karaktären af
hängifvenhet; under större delen af sin mannaålder höll han egna
familj egudstjänster i sin matsal, och Keble anmärker, att det ej i
någon af hans romaner finnes en enda tilltalande anglikansk
prästtyp. Men Keble finner ett bevis på att han var väl förberedd för
»den gamla katolska kyrkans fullständiga system» i hans böjelse
för det underbara och öfvernaturliga; han hade större anlag för
öfvertro än för otro. Och i följande mening ger författaren ett bidrag
till sin egen karaktäristik genom sin tolkning af Scott: »Lärorna om
goda och onda änglars närvaro, om det sakramentalas makt, om
gemenskapen med de saliga aflidna, med ett ord den höga läran om
den heliga katolska kyrkan och de heligas gemenskap i sin helhet,
skulle lätt ha vunnit insteg i ett mottagligt sinne, om den
framställts utan att tyngas af romanism.» Det är detta, som ger Keble’s
betraktelse öfver Scott dess patos: den omgifning, där denne var
ställd, lät ej hans naturliga fromhet ta den form den kräfde, tvärtom
blef den orsaken till »tillfälliga medgifvanden åt liberalism».
Keble finner det sorgligt, att en sådan själs öga aldrig skulle ha hvilat
på Guds stad i dess rätta gestalt: quae si oculis ejus cerneretur,
mirabiles amores excitaret. Och han slutar med att försvara den
ursprungliga kyrkan för misstanken, att dess utmärkande drag
skulle vara en kall idealism, en stämning af »severe calmness», som
skulle beröfvat den romantiska poesien dess behag, om denna
upptagit fornkyrkliga ämnen. Motsatsen är fallet: om än en gången
kyrkans skald uppstode, skall han finna hvarken känsla eller villkor,
i människolifvet eller i Guds verk, som skulle falla utom räckhåll
för honom eller utanför hans område. »Den store bardens hand
skulle ej hejdats af en sådan ledande ande, utan medvetandet af
att vara den absoluta sanningens tolk skulle blott gifvit hans grepp
en större fasthet». En författare, Scott vida underlägsen i förmåga,
Manzoni, har dock visat, hur en roman kan tjäna en kyrklig upp-
10 — 2039. Kyrkohist. Årsskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
