Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 6. Noetikerna. Statskyrkoproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 O
YNGVE BRILIOTH
skulle ta upp hans mantel, till stor del sin inspiration. Det var han,
som genom sina grundlinjer i logik kom att skola deras tänkande
till den kyliga klarhet, som blef dess kännetecken. Han bröt också
i Edinburgh Review en lans till försvar för Aristoteles’ häfdvunna
plats i de engelska universitetens curriculam. Då han blef provost
i Oriel, var Copleston enligt egen uppgift mera högkyrkoman, än
de som kallades så i Oxford, och i sin kyrkliga och kyrkopolitiska
uppfattning var han ganska konservativ. Kyrkan var för honom
ett samfund af gudomlig instiftelse, till det yttre synlig och
allmännelig, dess ämbetsmän ledde sitt ursprung från apostlarna,
förbundna med dem genom en lång kedja af historisk succession,
och han häfdade den engelska kyrkans apostolicitet och katolicitet.
Men på samma gång var denna apostoliska succession något helt
annat än den, som sedan skulle läras i Träds for the Times.
Copleston afvisar bestämdt hvarje tanke på någon sakramental karaktär
såsom förlänad genom detta historiska sammanhang. Han vill ej
veta af något »sacrificial prerogative» eller någon öfverföring af
egenskaper från en person till en annan.
Vittnesbörden öfverensstämma om att tillerkänna Copleston
det andliga primatet bland noetikerna. Då han år 1828 lämnade
sin post i Oriel för Llandaff’s biskopsstol, efterträddes han af en man
med mindre stark originalitet, men hvars karaktärsfasthet gjorde
det möjligt för honom att bibehålla den inslagna kursen under
hela det traktarianska oväder, som gick fram öfver college och
universitet under hans tid. Det är en egendomlig ödets ironi, att
Newman själf skulle ha medverkat till att valet föll på Edward
Hawkins i stället för på Keble, som var motkandidaten, ehuru han
undanbad sig att komma i fråga, och därmed till att ge en af sina
allvarligaste motståndare under kommande år den auktoritativa
ställning, som chefskapet för ett college ensamt medförde i Oxfords
akademiska värld.1 Detta var ännu under Newmans »liberala»
period, hvars slut han själf daterar just till denna tid.2 Han och
cence of the Oriel Noeties, London 1919. Mera underhållande än värdefull är
Th. Mozley, Reminiscenees, chiefly of Oriel College and the Oxford Movement,
London 1822, I, kap. III (The old Oriel school).
1 Sina skäl utvecklar Newman i ett bref till Keble af d. ls/i2 1827
(Letters and Correspondence, I, s. 174 f.: uppl. 1903, s. 152 f.); han talar om,
att han under sin nära beröring med Hawkins funnit, att dennes allmänna
tänkesätt och religiösa uppfattning i det närmaste öfverensstämde med
hans egen.
2 Apologia, s. 72 (i:stauppl., uppl. 1908: s. 14). Jfr Burgon, Lives of
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
