Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 6. Noetikerna. Statskyrkoproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY ANGLIKANSK RENÄSSANS
1 1 5
hans skuld bestod. Whately var ej fri från den själftillräcklighet,
som dialektisk färdighet ensam lätt skänker, då den saknar
motvikt i form af förtrogenhet med den faktiska forskningens
oändliga kraf och uppgifter. Han talade om hög- och lågkyrkliga som
sadducéer och fariséer och gaf sina slängar åt båda hållen. Ali
sa-cerdotalism var honom förhatlig, men samtidigt förfäktade han
åtminstone i sina tidigare år ett kyrkobegrepp, som Newman
erkänner ha bidragit att hos honom inprägla »den anti-erastianska
uppfattning af kyrkopolitiken, som var ett af den traktarianska
rörelsens mest framträdande drag.» Detta sitt kyrkobegrepp
framlade Whately år 1826 anonymt i boken Letters ön the Church by an
Episcopalian, hvars författarskap mycket snart blef röj dt och kan
anses ställdt utom allt tvifvel. Den gör ännu i dag genom
bevisföringens stringens och stilens klarhet ett mäktigt intryck. Och
dess betydelse för den nyanglikanska kyrkotankens utveckling vore
uppenbar, äfven om vi ej hade Newman’s bestämda uttalande
härom.
Författaren utgår från en distinktion mellan det gamla och det
nya förbundets kyrkor. I det gamla är det andliga och det
världsliga samfundet ett och det samma, i det nya har hvardera sin
afskilda provins, och hvarje inblandning, vare sig af det andliga i
det världsliga eller tvärtom, är stridande mot det nya förbundets
art. Häremot ha de kristna i alla tider försyndat sig. Härifrån
öfvergår han till att definiera sitt kyrkobegrepp. Kyrkan är icke
blott en kollektiv benämning på alla, som råka att öfverensstämma
i vissa meningar, den är ett samfund eller en »body-corporate» af
gudomlig instiftelse, i hvilken alla enskilda kristna äro medlemmar
och därigenom stå i ett visst förhållande till hvarandra inbördes
och till sitt hufvud, Kristus. Kyrkan har en bestämd auktoritet
i ting, som höra den yttre ordningen till, och har att ur skriften
och med denna som korrektiv formulera trossatser — här påpekar
författaren själf frändskapen med Hawkins’ uppfattning af
traditionen. Kärnpunkten i framställningen är kyrkans förhållande till
staten. Här kritiseras skarpt Warburton’s alliansteori.1 Den enda
fördel, förbindelsen med staten tillför kyrkan, är beskydd mot yttre
våld, och detta är det statens plikt att under alla förhållanden
lämna ett religiöst samfund. Nu är det faktiskt konungen, som
ordinerar biskopar, d. v. s. bestämmer, hvilka som skola ordineras.
1 Jfr ofvan s. 149.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
