Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 6. Noetikerna. Statskyrkoproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 2 O
YNGVE BRILIOTH
kyrka är densamma, som vi redan mött hos Hooker: att stat och
kyrka äro i grunden identiska. »Det religiösa samfundet är blott
det världsliga samfundet helt upplyst, staten i sin högsta fulländning
blir kyrka.»1 Sedd ur denna synpunkt, blir den religiösa
splittringen dubbelt tragisk. Den enda väg, Arnold ser till dess
afhjäl-pande, är sammanfattning, comprehension. »De olika skarorna
skulle handla tillsammans liksom i en här, likväl skulle hvar och en
behålla de vapen och det stridssätt, hvarmed vanan har gjort
honom mest förtrogen».2 Det gäller att undvika fädernas misstag,
hvilka, drifna af begär efter enhet, endast sökte den i en påtvungen
uniformitet så väl i fråga om gudsdyrkan som trons uttryck.
Försöket att i Apostolicum och fornkyrkans samstämmiga uppfattning
finna en auktoritet hade varit förgäfves. Anglikaner och dissenters
hade varit lika ensidiga. Nu hade de till sist kommit att stå
fientligare mot hvarandra än mot det onda. Borde man ej försöka
ett annat system? »Att inrätta en kyrka, som skulle vara helt
nationell, helt förenad, helt kristen, som skalle tillåta stora
olikheter i uppfattning och ceremonier, gudstjänstformer, vanor och
anlag hos medlemmarna. »3 De olika religiösa samfunden hade allt
väsentligt gemensamt. Arnold formulerar här en egen trosbekännelse,
som täcker Apostolicums första och andra artikel, men i stället för
den tredje blott har en definition af den heliga skrift som
uppenbarelsens urkund. På denna grund kunde alla förenas, utom romerska
katoliker, kväkare och unitarier.4 Meningen är, att den nationella
kyrkans hvalf skall slås öfver hela den religiösa mångfald, som
rymmes inom landets gränser. Den biskopliga organisationen bibehålles
och alla kyrkans tjänare skola ha biskoplig vigning. Men samtidigt
1 Postscript, s. 19.
2 Preface, pag. IV.
3 Principles, s. 28.
4 I fråga om unitarieriia tycks A. varit tveksam, ban gör sedan en
skillnad mellan olika slag af sådana. Somliga vore verkliga kristna, fast de
ej kunde förlika sig med Athanasianum. Ingen som vill tillbedja Kristus
som Herre skulle stötas bort. Han utför denna punkt i Postscript (sås. 10): »lf
a man will not let me pray to and praise my Saviour, he destroys the exercise
of my faith altogether; — but I am in 110 way injured by his praying to him
as a glorified man, while I pray to him as God». — Om katolikerna i England
heter det, att om de »blott kunde bli öfvertygade, att ett universellt rike är
lika praktiskt omöjligt i religiösa som i världsliga ting, och att intet samfund
kan ha en vidare omfattning än det politiska samfund, hvarje människa genom
födelsen tillhör, så skulle de känna, att de af naturen tillhörde Englands
och icke mellersta Italiens kyrka».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
