Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gottfrid Carlsson, Engelbrekt såsom helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
engelbrekt som helgon
2.37
samma gång hade en annan och mera speciell syftning. Den
religiösa grundtonen är i visan än starkare framträdande, den
hagio-grafiska anstrykningen betydligt mera utpräglad än hos Ericus
Olai. Äfven Tomas jämför svenskarnas lidanden under Erik af
Pommern med Israels barns träldom i Egypten. Men midt under
den värsta nöden väckte Gud upp Engelbrekt, »then litzla man,
som til thet ärende litid kan, han gaff honum makt oc snylle».
Borgar och slott föllo i hans händer, intet kunde motstå honom,
ty »Gudh fögdhit, som han (Engelbrekt) wille». Tankegången
påminner om de medeltida helgonlegendernas, där de heliga
männen och kvinnorna ofta skildras som mänskligt sedt svaga och
maktlösa redskap, genom hvilka Gud dock uträttar stora ting. En
sådan. Guds undersman, i sig själf ringa, men genom Guds makt
oöfvervinnelig, är äfven Engelbrekt i Tomas’ sång.
Helgonlegenderna dröja också gärna vid de heligas martyrdöd, hvarvid de
vanligen visa särskild förkärlek för bloddrypande enskildheter,
och afslutas ofta med en redogörelse för de straff, som mördarna
och förföljarna redan i timligheten fingo. Så äfven här. Af
mordscenen lämnas en drastisk skildring:
»Han wart keruat som then fisk,
som stekare leggia a sin disk,
thet war en omildh gärning,
han fik vti sik wel XV skutt».
Härpå följer berättelsen om branden vid Göksholm och den
allmänna reflexionen, att
»alle the, som g a ffu o ther til1 raadh
oc hulpo til thet ondo daadh,
thet haffua the litid nwtidh».
vertygad om att Hjärne har rätt, då han uttalar benägenhet för att sätta
Tomas’ skrifvelse i sammanhang med 1439 års händelser. För min del får
jag vid genomläsningen af brefvet det bestämda intrycket, att Lagerbring
funnit det riktiga, när lian hänförde aktstycket till tiden mellan Karl
Knutssons val till rikshöfvitsman i början af år 1436 och Engelbrekts död. Denna
datering är äfven ur den synpunkten mera tilltalande än den af Hjärne
föreslagna, att Tomas i brefvet yttrar missnöje med befrielseverkets män,
däribland åtminstone i viss mån Engelbrekt, emedan de icke tillräckligt
respekterade kyrkans och prelaternas rätt och frihet. Han säger t. o. m., att
kler-keriet aldrig, så långt lian kunde minnas, blifvit så undertryckt som sedan
styrelsen genom resningen kommit i svenske mäns händer. År 1439 skulle
han säkerligen icke ha velat med en dylik förebråelse kasta skugga öfver
frihetsverket och fördunkla Engelbrekts minne; denne stod då, såsom
Engel-brektsvisan ådagalägger, i ett förklaradt ljus för biskop Tomas.
1 D. v. s. till mordet.
16— aorø. Kyrkohisi. Årsskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
