Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gottfrid Carlsson, Nya svenska helgon vid reformationens ingång - 2. Henrik Tidemansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya svenska helgon vid reformationstidens ingång 249
sitetsbibl.) förekommande uppteckning i sammanhang med dikter
af Henrik Tidemansson, som var vår medeltids ende didaktiske
skald, och den författare, som gjort ifrågavarande iakttagelse,
har dels af detta skäl, dels i anledning af Olaus Magnus’ uppgift
antagit, att rimmet härrör från ifrågavarande biskop Henrik.1
Mot bakgrunden af det ofvan sagda blir riktigheten af denna
redan i och för sig välgrundade förmodan evident. Olaus Magnus har
åsyftat den ende Linköpingsbiskop med namnet Henrik, som
åtnjutit helgonrykte, och han har själf slutit sig till dem, som i
Henrik Tidemansson sett en helig man.
Bland de svenska helgon, hvilkas lefnad kan historiskt
dateras, är Henrik Tidemansson det yngsta, och det kan därför
redan på förhand antagas, att hans kult, när reformationen ett par
årtionden efter hans död begynte intränga i Sverige, inte hunnit
vinna någon större utbredning. I själfva verket torde han
knappast ha blifvit mer än ett linkopensiskt lokalhelgon. Därpå tyder
den begränsade förekomsten af uppgifter om hans
helgonvärdighet och dessa uppgifters ursprung. Olaus Magnus var född och
uppfostrad i Linköping och hade varit kanik där. Linköpings
biskopskrönika har också utgått från den östgötska stiftsstaden.
Hvad slutligen »Cronica Swecie» vidkommer, är det visserligen en
allmän åsikt, att den författats i Vadstena kloster.2 Men detta
antagande kan svårligen upprätthållas. De skäl, som anförts jör
detsamma, sakna ali beviskraft, medan skälen mot äro mycket
talande. Här är icke platsen att närmare utveckla detta, och det
må vara nog att påpeka ett par anmärkningsvärda omständigheter,
som äro ägnade att ställa frågan i ny belysning. För det första
skulle en Vadstenakrönikör förvisso icke ha gifvit Birgitta och
Katarina den anspråkslösa plats i helgonserien, som anvisats åt
dem i krönikan, och framför allt skulle han inte ha försummat att
där upptaga de båda andra birgittinska helgonen, mäster Peder i
Vadstena och priorn Peder i Alvastra, hvilkas kanonisation sedan
1400-talet var ett fromt önskemål i Vadstena kloster3 och af hvilka
den förre ännu på 1540-talet var föremål för en hängifven dyrkan
af klosterbesökarna.1 För det andra har det af fil. mag. Georg
1 j. Svensson, Ett par nyfunna dikter af Heuricus Tidemanni, Samlaren
1918, s. 128 ff.
2 Sä t. ex. Klemming (Sv. medeltidens rim-krönikor, 3, s. 290).
3 Script, rer. Suec., III: 2, s. 275.
1 Vadstena klosters uppbörds- ocli utgiftsbok 1539—1570, utg. af C.
Silfverstolpe (1895), passim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
