Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Anmälningar och granskningar - Carl J. E. Hasselberg, Norrländskt fromhetslif på 1700-talet Af Em. Linderholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2
anmälningar och granskningar
pregnant karaktäristik lia varit möjlig. En Gottfried Arnold är
alltför vagt tecknad. Utan tvifvel liar vidare både lians och än mer
Böhmes virriga och fantastiska mysticism långt mer än Dippels
åskådning ledt den stora pietistiska väckelsen in på osmida vägar. I
teckningen af Dippel, som ju dock, fast han delar så mycket af lärofadern
Arnolds bizarrerier, inleder ett börjande tillnyktrande och en kritisk
teologisk eftertanke, i mycket föregripande den senare teologiska
utvecklingen, har förf. icke frigjort sig från det gamla fördomsfulla
betraktelsesättet.
Mellan den Hallensiska och Wurttembergska pietismen är, så vidt
jag kan se, ingen saklig åtskillnad. Men lifsformerna kommo att
gestalta sig olika och pietismens verkan i det sydligare Württemberg
blef starkare och varaktigare, emedan den där mottogs med
fördrag-samhet och förståelse samt trängde ned och bland folket blef en religiös
makt, som ännu är kvar med sina »Stunden», d. v. s. konventiklar.
Öfverblicken af den svenska pietismen har mindre fasthet och
pregnans än öfversikten af den allmänna. Den inre gången är icke
klar. Då förf. s. 83 förmenar, att Schartau grundlade en ny
fromhets-riktning, »påminnande 0111 den Wurttembergska pietismen», så är
detta ett bestämdt misstag, hvilket ju kan vara nog så ursäktligt, då
vi ännu icke fått någon komparativ, kritisk kyrkohistorisk analys af
Schartau och schartauanismen, utan endast äreminnen af anhängare
och beundrare. Ingendera är dock så omöjlig att analysera. För
den i nytidens allmänna kyrkohistoriska utveckling orienterade äro
de icke något enastående, utan inordna sig tvångslöst i den allmänna
utvecklingen.
Schartaus och sehartauanismens skarpa motsats till pietismen,
synnerligen i dess herrnhutiska form och likaså mot ali slags
upplysningsteologi och rationalism är ju allom kunnig. Men icke desto mindre
består Schartaus och sehartauanismens verkliga åskådning icke,
såsom man skulle kunna tro, endast och allenast af gammal
1600-tals-ortodoxi med dess kyrkliga observans. Omedvetet har både Schartau
och efter honom schartauanismen i sig upptagit element såväl ur
pietismen, som ur upplysningsteologien eller neologien. Utan
pietismens föregående hundraåriga gärning på den gamla lutherska
ortodoxiens mark skulle Schartau och hans efterföljare ej ens på sitt
sko-lastiska sätt sysselsätta sig med det inre lifvet, hvilket
i6oo-talsorto-doxien föga befattade sig med. Från denna har den sin stränga
kyrkliga observans, sin nomism och sin religiösa intellektualism, så
märkligt fri från mystik. Men intellektualismen har tydligen förstärkts
genom upplysningsfilosofiens och rationalismens omedvetna allmänna
tidsinflytande, resulterande i en sträng begreppsmässighet och
skolastisk metod i behandlingen af det inre lifvet, där spåren af
wolffia-nismen äro tydliga nog. Slutligen tillkommer såsom formgifvande och
afgörande element den nya konfessionalismen i katolicerande riktning,
hvilken i och med romantiken och dess reaktion mot
ganimalupplys-ningens lifssyn framträdde i Tyskland under 1800-talets första
decennier eller ungefär samtidigt med Schartau samt slog igenom i den tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
