Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Anmälningar och granskningar - Essays on the early History of the Church and Ministry by various writers edited by H. B. Swete. Af Yngve Brilioth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2 ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
låg ej enbart i den enskilda kyrkans succession, utan i allas
samstämmiga vittnesbörd. Det var de apostoliska successionerna snarare än
den apostoliska successionen, som erbjöd denna säkerhet. För att en
enskild biskop skulle erkännas som delaktig i successionen kräfdes
sålunda dels ett rätt förhållande till den lokala kyrkan genom ett
ordentligt val, dels ock ett rätt förhållande till den allmänna kyrkan,
bestående i erkännande från flera af dess medlemmar. Detta
lämnades i ordinationens form, hvarigenom det biskopliga ämbetets
ka-risma konr den valde till del.
Af de apostoliska fäderna har egentligen Clemens af Rom ensam
betydelse för frågan, men han känner ännu ingen skillnad mellan
biskopar och presbyterer, och den succession, han talar 0111, går från
apostlarna till presbytererna. Men den är dock för honom tecknet på
kyrkans sammanhang. En större betydelse som garanti mot heresi får
begreppet SiaSoyvj hos Hegesippus (omkr. 175), men en central plats
intar läran 0111 successionen, sådan den förut sammanfattats, först hos
Irenæus (Adv. Hæreses), som hänvisar till Roms, Smyrnas och Efesus’
obrutna biskopslängder. I samma gestalt möter den hos såväl
Ter-tullianus som Origenes, ännu utan den sacerdotala förträngning, som
i biskopens värdighet ser en speciell nådegåfva i kraft af
konsekra-tionen. Ännu är denna värdighet oskiljaktigt förbunden med den
kyrka, öfver hvilken biskopen råder. Tanken om ett särskildt
biskopsstånd kan först spåras hos Hippolytus, och efter honom hos Cyprianus.
Hos Eusebius ägnas stor uppmärksamhet åt successionen från
apostlarna, särskildt i Rom, Antiokia, Alexandria och Jerusalem, och såväl
i lians krönika som i hans kyrkohistoria. Men här kommer
biskopssuccessionen ej att stå så isolerad som lios apologeten, hvilken clär
finner en borgen för lärans renhet, utan den blir en sida, om ock en mycket
väsentlig sådan, i kyrkans allmänna sammanhang. Och Eusebius
identifierar icke biskopsämbetet med apostlaämbetet, som t. ex.
Cyprianus gör. Han betraktar hvarken Petrus eller Paulus som i egentlig
mening biskop i Rom, utan Linus är den förste efter apostlarna.
Kan den apostoliska successionen finnas utanför den katolska
kyrkan? Detta är det andra hufvudproblem, som förf. upptar till
behandling. Frågan äir i grunden densamma som frågan om giltigheten
af utom kyrkan meddelade sakrament. I det andra århundradet hade
sannolikt hvarje dop utom kyrkan ansetts ogiltigt. Men läget
förändrades under 200-talet; donatisternas schism gaf år 255 upphof till den
stora dopkontroversen mellan Stephanus och Cyprianus. Den senare
blir hufvudrepresentanten för den rigoristiska riktning, som absolut
förnekar giltigheten af ali sakramentsförvaltning utanför kyrkan.
Österlandet följde en annan praxis, i det man där gillade vissa dop. men
förkastade andra.
Men det var endast i fråga om dopet, som frågan om giltigheten
af schismatisk sakramentsförvaltning alis kunde på allvar tas upp.
I andra fall nekades den samstämmigt. Särskildt förkastades
bestämdt ordination utanför kyrkan, först och främst emedan
medlemskap i ett schismatiskt samfund var en synd, som kräfde offentlig bot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
