Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gottfrid Carlsson, Johannes Magnus och Gustav Vasas polska frieri. En utrikespolitisk episod i den svenska reformationstidens historia - 5. Slutord. Kritik av Peder Swart och Olaus Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 2 G. CARLSSON: JOH:S MAGNUS OCH GUSTAV VASAS POLSKA FRIERI
mellan de båda männen. Visserligen hade han endast några
få månader (år 1523) varit i broderns närhet under
dennes vistelse i Sverige 1523—1526, men han hade dock själv
upplevt denna tid, och dessutom hade han av sin bror kunnat
få utförliga underrättelser om vad som passerat.1 Hans
skildring är slutligen åtskilliga år äldre än Peder Swarts. Att dess
pålitlighet likväl är så pass ringa, beror på den genomgående
tendensen i biografien. Denna åsyftar att framställa Johannes
Magnus som en martyr för den katolska tron, kanske också
att egga den katolska världen till att arbeta för Sveriges
återvinnande åt påvekyrkan, och för detta ändamål har det synts
Olaus nödvändigt att långt utöver sanningens gräns svärta
Gustav Vasa.
Olaus har idel ofördelaktiga saker att berätta om den
svenske konungen. Redan vid sin ankomst från Rom 1523
märkte Johannes Magnus, att de lutherska villoandarna
(Luthe-ranæ perfidiæ authores) förmådde vida mer över den unge
konungen än Johannes’ egna föreställningar i religionens
intresse. I fortsättningen visade Gustav Vasa sin sinnesart
genom att ogenerat bryta högtidliga försäkringar och löften
av olika slag, som han tid efter annan givit ärkebiskopen.
Slutligen blev han öppet fientlig mot denne, emedan
Johannes, särskilt genom sitt högsinta uppträdande under den
norrländska visitationsresan, blivit föremål för folkets varma
tilltillgivenhet och även i samband med sina underhandlingar med
holländarna i Lübeck 1525 förvärvat stort anseende vid det
burgundiska hovet; konungen fruktade nämligen, att
ärkebiskopen, stödd på dessa sympatier, rustade sig att anstifta uppror
mot honom. Till fullt utbrott kom hans fiendskap vid
eriksmässan 1526: Gustav Vasa hotade nu ärkebiskopen med svärd
och hjul, om han inte i allt ville lyda konungen, och klandrade
därvid med tydlig hänsyftning på ögonblickets situation Sten
Sture d. y., som ej avlivat sin tids uppstudsige ärkebiskop,
Gustav Trolle. Omedelbart efter detta uppträde instämdes
Johannes till Stockholm för att där stånda till ansvar för
förment majestätsbrott. Ehuru han var dödssjuk, släpades han
sålunda utan misskund ombord på en liten båt, som skulle föra
honom till Stockholm »ad mortem aut carcerem». Anländ till
1 Det är möjligt, att han t. o. m. stödde sig på självbiografiska utkast
av Johannes Magnus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
