Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gottfrid Carlsson, Johannes Magnus och Gustav Vasas polska frieri. En utrikespolitisk episod i den svenska reformationstidens historia - 5. Slutord. Kritik av Peder Swart och Olaus Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 2 g. carlsson: joh:s magnus och gustav vasas polska frieri
Magnus’ framställning i alltför hög grad bär lögnens
hallstämpel för att kunna läggas till grund för vår uppfattning om
Johannes’ sista tid i fosterlandet. Åtskilliga av dess uppgifter falla
på sin egen orimlighet, och i övrigt strider den på de flesta
punkter mot vad vi med ledning av oanfäktliga källor, däribland
Johannes Magnus’ egna samtida uttalanden, kunnat konstatera.
Dess ohållbarhet framgår dessutom i väsentliga stycken av vad
samme Olaus i det följande berättar. Med levnadstecknarens
påstående, att Johannes’ avsändande till Polen blott var en form
för ständig landsförvisning och redan från början avsåg att
medföra hans avlägsnande från ärkebiskopsstolen,
överensstämmer ju bra illa vad Olaus själv senare omtalar, nämligen att
Gustav Vasa under Johannes’ Danzigtid — det är fråga om
det förut omnämnda rappellbrevet — uppfordrade denne att
genast återvända till Sverige med tillagd hotelse, att han i
annat fall dels skulle bli utestängd från fäderneslandet — han var
det sålunda ännu inte — dels förlora alla med
ärkebiskopsämbetet förenade intäkter — han hade följaktligen dittills
uppburit sådana och skulle jämväl i fortsättningen förbli ärkebiskop,
om han återkomme.1 Äro Olaus’ uppgifter på det senare stället
riktiga, måste det vara falskt, vad han på det förra stället gör
gällande om Gustav Vasas verkliga syfte med Johannes’ polska
sändebudsuppdrag, såvida man inte mot ali rimlighet vill
antaga, att Gustav Vasas sinnesstämning mot Johannes Magnus
under mellantiden totalt förändrats. I själva verket förhåller
det sig utan tvivel så, att Olaus ena gången låtit sin hatfulla
penna löpa fritt, medan ban den andra gången dock i någon
mån varit bunden av innehållet i det kungliga rappellbrevet, som
tydligen förelegat för honom vid nedskrivandet.2
1 Script, rer. Sicec., III 2. s. 79. Jfr ovan s. 36.
2 Överhuvud antager biografien fr. o. ni. Johannes’ ankomst till Danzig
en väsentligen ny karaktär, i det den nu i motsats till vad förut i allmänhet
varit fallet refererar eller in extenso återger brev från och till Johannes
Magnus och andra aktstycken, som gått genom dennes händer. Detta
sammanhänger naturligtvis med att Olaus Magnus från nämnda tid såsom broderns
kansler tog befattning med hans korrespondens och även efter hans död
hade den i sitt förvar. För tiden före Johannes’ Danzigvistelse hade
levnadstecknaren däremot synbarligen intet brevmaterial, åtminstone intet
nämnvärt, till sitt förfogande. Följden har blivit den, att biografiens senare del,
oberoende av den allmänna tendensen, blivit mera pålitlig än den förra, som
icke kommit att bli baserad på bevarad korrespondens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
