Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gottfrid Carlsson, Johannes Magnus och Gustav Vasas polska frieri. En utrikespolitisk episod i den svenska reformationstidens historia - 5. Slutord. Kritik av Peder Swart och Olaus Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUTORD. KRITIK AV PEDER SWART OCH OLAUS MAGNUS 7 I
I sin helhet är Olaus Magnus’ redogörelse för broderns
martyrium i Sverige dessutom psykologiskt omöjlig. Olaus
framhåller själv Johannes Magnus’ nitiska och intresserade
arbete efter ankomsten till Danzig för det svensk-polska
äktenskapets förverkligande och omtalar den smärta, brodern kände,
när han enligt föreskrifterna i det meranämnda rappellbrevet
omsider måste nedlägga sin diplomatiska verksamhet i Gustav
Vasas tjänst.1 I denna del bekräftas Olaus’ uppgifter av
fullgoda källor. Det måste redan i och för sig anses synnerligen
otroligt, att Johannes Magnus så verksamt skulle ha bevakat
Gustav Vasas intressen i giftermålsfrågan, om han i Sverige
blivit så skamlöst behandlad av konungen och om brytningen
dem emellan redan då varit så definitiv, som Olaus påstår. Och
det blir under samma förutsättning obegripligt, att han alltjämt
i närmare ett decennium av allt sitt hjärta eftersträvade och
1 Aven Olaus Magnus’ skildring ger i sin helhet det bestämda intrycket,
att Johannes fått behålla sin fullmakt av den 1 sept. 1526, när ban lämnade
Sverige, och att hans bemödanden i Polen för giftermålets åvägabringande
grundade sig på denna fullmakt. Ett par detaljer i Olaus’ framställning må
i detta sammanhang särskilt uppmärksammas. För det första säger han, att
brodern avfärdades till Danzig i slutet av okt. 1526 »sub specie susceptæ
legationis», vilket svårligen kan uppfattas på annat sätt än så, att
kommissionen av i sept. alltjämt var i kraft, låt vara blott som en skenfager form för
hans avlägsnande från Sverige och ärkebiskopsdömet. Vid omtalandet av
broderns bedrövelse över att i anledning av det kungliga rappellbrevet nödgas
avbryta giftermålsförhandlingarna betecknar Olaus vidare hans diplomatiska
verksamhet i denna angelägenhet med ordet pi-ovincia (»nimis invitus et
dolens, tam honesta et necessaria provincia defunctus»), Frasen: provincia
tungi (resp. provinciam absolvere) anger i dylikt sammanhang alltid hos
Olaus liksom i renässanslatinet överhuvud ett officiellt sändebudsuppdrag,
och »provincia» är sålunda en synonym till »legatio» (jfr förstnämnda uttrycks
användning i fråga om Potenzas beskickning till Danmark 1521 och
Johannes Magnus’ lybska legation 1525, Script, rer. Stiec., III: 2, s. 74, 76). —
Westman (a. a., s. 296) har enligt min mening fäst otillbörligt stort avseende vid
Olaus Magnus’ påstående, att Johannes vid sin avfärd från Sverige skulle lia
nödgats förplikta sig att ej hindra ett giftermål mellan Gustav Vasa och
Hedvig; det är tydligen på detta, som Westman bygger hela sin mot Olaus’
övriga framställning och mot alla andra vittnesbörd stridande uppfattning,
att Johannes Magnus vid sin ankomst till Danzig saknat kungligt uppdrag i
giftermålsaffären. Bortsett ifrån att detta är att göra ett ur sitt sammanhang
lösryckt yttrande av den tendentiöse Olaus Magnus för mycken ära, vore det
ju besynnerligt, om Gustav Vasa skulle ha tagit ett sådant löfte av
Johannes Magnus, för vilken det svensk-polska giftermålet hart när var ett
livsintresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
