Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyanglikansk renässans.
Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet.
Av-
Docenten D:r Yngve Brilioth.
II. Oxfordrörelsen.
i. Scenen och huvudpersonerna.
»Den scen, på vilken Oxfordrörelsen utspelades, hade sin
säregna prägel, olik de förhållanden, under vilka andra religiösa
strävanden fullgjort sitt verk. Jansenismens scen hade varit en
stor huvudstad, en lysande societet, hovets förgårdar,
klostercellen, Sorbonnedoktorernas arbetsrum och bibliotek.
Metodis-mens scen hade varit engelska byar och småstäder, Cornwall’s
hedar, Bristols kolfält, slutligen fashionabla Londonkapell. Denna
nya rörelses scen var så lik en grekisk TtöXi? som var möjligt
i vår moderna värld, eller en italiensk medeltida stad, helt
upptagen av sig själv. Oxford låg för sig själv bland sina ängar
vid åarna, i förbindelse visserligen med hela England, men
liksom sin syster Cambridge, levande sitt eget liv, olikt livet på
någon annan plats i England, med sina privilegierade
myndigheter, sin juridiska undantagsställning, med sin särskilda form
för styrelse och polisuppsikt, sina bruk, smakriktningar och
traditioner, och t. o. m. sin dräkt, vilket allt det övriga England
betraktade utifrån med stort intresse, med mycken undran, eller
kände blott från tillfälliga besök. Och Oxford var stolt och
avundsjukt om sina egendomligheter liksom Athén eller Florens;
och liksom de hade det sin pittoreska samhällsordning, sin
demokratiska konvokation och sin oligarki, sin disciplin, sträng
i teorien, men vanligen mild i praktiken, sina självstyrda
samfund och korporationer inom sig, sina fakulteter och kollegier,
liksom Florens’ gillen och ’artes’; sina inbördes rivaliteter och
misshälligheter, sina ’lag’ och partier. Liksom dessa gav det
sig också ut för att ge ett särskilt erkännande av religionens
9 — 22206. Kyrkohist. Årsskrift 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
