Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’3°
yngve brilioth: n yang lik ansk renässans
överhöghet; det gjorde anspråk på att vara ett hem för andakt
och religiös fostran, Dominus ilhiminatio meo, ett anspråk som
alltför ofta vederlades av seder och levnadssätt.»1
Det skulle vara förmätet att söka tävla med denna
skildring, som Oxfordrörelsens klassiska historieskrivare och en av
dess mest lysande lärjungar ger av den akademiska och
klerikala republiken viel Isis. Han tillägger, att det var en plats,
där var och en kände sin nästa, och där personliga böjelser,
antipatier och vänskapsförbindelser måhända var den förnämsta
partibildande faktorn. Och han kunde väl därjämte ha
starkare, än han gjort, framhållit den avskildhet från tidens friare
tankeriktningar, som blev en följd av universitetets kyrkliga
karaktär; underskrift av de 39 artiklarna krävdes av varje
kandidat till någon av dess värdigheter, och varje ny medlem av
dess lärarskrå ålåg det att söka prästerlig vigning.
En katolsk historiker har skildrat, hur kyrkans historia en
gång tog sin väg längs Wittenbergs huvudgata, vägen från
Augustinerklostret till Slottskyrkan. Så kan det med fog sägas,
att Englands kyrkohistoria en gång vandrat genom Oriel Street,
den trånga gränd, som för ned från Oxfords huvudgata med
kyrkan S:t Mary the Virgin till Oriel College, och att minnena
från promenaden icke ha förflyktigats.
Där Oriel Street, Bear Lane och Merton Street bakom
Christ Church’s komplex löpa samman i en oregelbunden
plats, ligger den gamla portgången till Oriel College. Denna
för besökaren in på kollegiets huvudgård, omgiven av
byggnader, vilka trots den ärevördiga patina, som den vittrade
sten-ytan förlänar, väl knappast till någon del går tillbaka till den
tid då Edvard II (1326) genom sin »almoner» Adam de Brome
grundade Oriel. De nuvarande byggnaderna uppfördes på
1600-talet, längan mitt emot ingången, som rymmer så väl kapellet
som the hall är ett framstående prov på den för Oxford
egendomliga sammansmältningen av en gotik, som glömt sig kvar,
med den karolinska tidens arkitektur — en kombination som
knappast behövt ytterligare markeras genom statyerna av
Edvard II och Karl I, sida vid sida över den utbyggda
trappuppgången, som leder till the hall.
Den högra längan som begränsar gården åt söder, upptages
av rum för studenter och fellows. Ingången närmast kapellet
1 W. R. Church, The Oxford Movement (London 1891), s. 139 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
