Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenen och huvudpersonerna i.3i
för besökaren, om han går uppför den nötta ektrappan till
andra våningen, till en dublett, som nu liksom vid 1830-talets
ingång innehas av en fellow i Oriel. Då var innehavarens
namn J. H. Newman. Ehuru vi i den föregående
framställningen flerstädes mött hans namn och skisserat ett par faser i
hans utveckling, är det nödvändigt att, innan vi gå vidare, söka
något skarpare fixera hans bild. Material saknas ej vare sig
för att fastställa den närmare omgivning, i vilken hans vänner
brukade finna honom — vid sin höga pulpet omgiven av
foliovolymer, ofta störd av besökande, ej minst bud från
boktryckaren1 — eller för att framkalla för oss själva dragen och
gestalten. En ofta reproducerad litografi av Richmond2 återger
snarast en idealiserad uppfattning, likaväl som J. A. Froude’s
jämförelse mellan Newnians ansikte och Julius Cæsars. Men
som ett korrektiv tjäna dels ett par mer eller mindre ofrivilligt
karrikerande pennteckningar, dels en gravyr efter en samtida
målning: den visar en glasögonprydd kammarlärd med något
utskjutande underläpp, en bild som har blott föga likhet med
Richmond’s unge gud. En samtida skildrar sitt intryck av
Newman’s uppträdande så: »En enastående behagfull gestalt i
cap and gown gled in i rummet. Den spensliga figuren och
det vinnande sättet att tala kunde ha tillhört antingen en
ungdomlig asket från medeltiden, eller en behagfull förnäm dam
från vår egen tid. Han var blek och tunn, nästan utmärglad,
hastig i sina rörelser, men när han ej gick intensivt stilla, med
en mjuk och patetisk röst, så tydlig, att man kunde räkna
vokalerna och konsonanterna i varje enstaka ord. När han kom
in på ämnen, som intresserade honom, använde han hastiga och
bestämda, men icke våldsamma gester.«3 En annan beundrare
såg föga imponerande i hans uppträdande pä gatan — utom
det att man såg, att det var en man helt upptagen av ett mål
utom sig själv, men han har också vittnat om »det intryck,
som han fått av högheten av Newman’s uppenbarelse, när man
verkligen kom ett känna och studera den» — hans ödmjukhet,
ett jungfruligt hjärtas renhet, han talar om »ett underbart
smekande sätt, som ej hade något av vekhet i sig, utan man
kände, att det var ett meddelande av styrka från en stark
1 Letters and Correspondence, II, s. 204 (uppl. 1903: II, s. 182).
- Se bl. a. i Ward’s Life of Newman (försättsplansch i vol. 1).
3 Aubrey de Vere i Ward’s Life, I, s. 66.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
