Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 yngve brilioth: nvanglikansk renässans
en tjänarställning i förhållande till tron. Åtminstone gör man
klokt, synes det mig, att räkna med möjligheten, att det
omedvetet stundom åter gripit tyglarna, och måhända ligger häri en
förklaring till åtskilligt, som kan synas gåtfullt i hans väsen
och utveckling. I hans fortsatta utveckling samverka tro och
tänkande så innerligt, att det sällan är möjligt att angiva vem
som har ledningen. Men om än tanken stundom kanske tagit
försteget framför tron, så var det dock en en gång för alla kuvad
tanke, som när som helst kunde återkallas till lydnad. A andra
sidan synes det, som om den underordnade ställning, som
intellektet intog hos Newman, gjort det möjligt för honom att
göra ett hänsynslösare bruk av den dialektiska skärpa, som i
så hög grad var hans. Då tanke och kritik aldrig kunna komma
åt troslivets grundvalar och deras resultat ingen betydelse har
för det religiösa sinnets utslag, bli de till vida lätthanterligare
redskap, så till vida som deras bruk medför ett mindre ansvar.
Här ligger måhända förklaringen till den anklagelse för
skepticism, som så ofta riktades mot Newman. För honom var
tankens lek med destruktiva antaganden ett ofarligt tidsfördriv,
som aldrig kunde störa trons suveräna ro. Men det var ej så
för andra, och man kan ej undgå att se, hur nära en dylik
uppfattning i själva verket kommer till den gamla läran om en
dubbel sanning.
Med erkännandet av trons absoluta primat framträder
kravet på auktoritet med ny styrka, auktoritet i form av ett
dogmatiskt system. Han söker och finner detta naturligt nog i sin
egen kyrka. Men ju starkare han blev medveten om att dess
närvarande tillstånd var ett tillstånd av svaghet och förnedring,
desto ivrigare blev han att låta dess forntid tala och avge sitt
vittnesbörd om dess verkliga väsen. Det är så med en
förutfattad mening om vad som kunde vara att vinna ur den
klassiska höganglikanismens teologi, som han vänder sin
uppmärksamhet till iöoo talets anglikanska kyrkofäder. Trots ali
motsättning är han övertygad om möjligheten att hos dem
upptäcka en dogmatisk consensus, storvulen och skriftenlig på en
gång. Det är på hösten 1826, som han först talar härom,1 men
1 I ett brev till S. Richards (d. s(!/" 1826) i Letters, I, s. 142 fr. (1903:
I, s. 125 f.), där han uppmanar denne att åstadkomma ett sammandrag av de
anglikanska fädernas uppfattning, som han dock avböjde: han kände dessa
tillräckligt för att inse omöjligheten av att harmonisera deras meningar till
ett praktiskt användbart system.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
