Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’3° yngve brilioth: n yang lik ansk renässans
nåde efter sig.1 Han var en djärv ryttare och älskade en
seglats i hårt väder. Ännu i sjukdomens dagar går det en frisk
fläkt av livsmod och ridderlig stridslust genom hans
korrespondens.
Ingen av Orielkretsen var i så hög grad ett romantikens
barn som Froude. Det visar sig i en föga rik, men klar och
äkta poetisk ådra, i hans natursinne och ej mindre i hans
historiska och politiska sympatier. Detta framträder särskilt i
ett par dikter från 1826, vilkas påverkan från Rousseau
författaren själv påpekar. Men jämte naturens kommer det
förgångnas romantik här till uttryck:
»Is it for nought that things gone by
Still hover o’er our wundering mind
And dreamy feelings dimly high
A dwellingplace within us find?»2
Hans nedärvda torysympatier skärptes inför det liberala
anloppet, och »King Charles the Martyr» hade få trognare
tillbedjare. Men i senare tider funno endast non-jurors hans gillande.
Främst gingo dock hans sympatier till medeltiden, romantikens
idealiserade medeltid, som talade till honom genom gotiken3
och den latinska liturgien, i vilken han införts genom Lloyd’s
föreläsningar och umgänget med Blanco White. Och hans
ungdomliga svärmeri för den skönhet och även den religiösa
innerlighet och det allvar, han här fann, motvägdes dessvärre
icke av någon djupare kunskap. Så leddes han till att sätta
ett fördärvligt exempel i föraktfulla uttalanden om reformationen.
Bland de tillfälliga yttranden, som vännerna funno det mödan
värt att bevara, äro sådana som: »Reformationen var ett brutet
ben illa hopsatt — det måste brytas upp igen för att kunna
rättas,»4 — och en annan gång kan han uttrycka sin förvåning
över att »en förståndig karl som H. ej fortare lär sig att hata
reformatorerna».0 Förmodligen äro dessa yttranden från tiden
efter 1833, då motsvarigheter även finnas i hans brev. T. ex.
i ett brev till Newman av den 2%2 1835: »Jag hatar verkligen
1 Church, The Oxford Movement, s. 35.
2 Remains, I, s. 208 f.
3 Froude kan på visst sätt göra anspråk på den tvetydiga äran att lia
förberett 1800-talets gotiksvärmeri. Se uppsatserna om Church Architecture
i Remains, II, s. 335—374.
1 Remains, I, s. 433.
’- A. a., I, s. 434.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
