Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenen och huvudpersonerna
i.3i
reformationen och reformatorerna mer och mer, och jag har
nästan blivit på det klara med att den rationalistiska ande,
som utgått från dem, är uppenbarelsebokens (JjeoöoirpotpT]TT]?».1
Även om det är den utpräglade protestantismen hos puritanerna
— särskilt Milton är illa ute,2 — och dissenters, som mest äro
föremål för hans misshag, gå ingalunda varken Luther eller
Cranmer fria.3 A andra sidan ha nog utgivarna i viss mån rätt
i sitt något ansträngda försvar för Froude som lika mycket
anti-romanist som anti-protestant. De ha antecknat ett svar på
en väns yttrande, att om än romanisterna vore schismatiker i
England, så vore de dock »katoliker» i utlandet: »Nej, de äro
eländiga Tridentinare överallt». — Och en annan gång: »Jag
kunde aldrig bli romanist; jag skulle aldrig kunna tro, att allt
som står i påven Pius’ trosbekännelse är nödvändigt för
frälsningen». Men det var antagligen först efter sin Medelhavsresa
och dess avskräckande erfarenheter av katolicismen i dess
hemland, som han nådde denna uppfattning. Han finner, att
romanisterna verkligen äro avgudadyrkare.4 Vid sitt och Newman’s
ryktbara möte med monsignor Wiseman i Rom blir han
oangenämt överraskad av att finna, att intet kunde ske i riktning
mot kommunion med Rom »utan att svälja hela Tridentinska
konciliet»0, och detta bidrar till att helt ändra hans uppfattning
om katolicismen och kommer honom att »önska ett fullständigt
kullkastande av deras system. Jag tror att den enda tötcoq nu
är Englands gamla kyrka och som en förklaring på vad man
menar Karl I och non-jurors».6
Det är i själva verket åtskilligt, som talar för antagandet,
att det var Froude, som först av Orielvännerna fattade den
tanke om en anglikansk via media, som Newman sedan skulle
dialektiskt utföra. Att Newman’s utveckling i hög grad
påverkats av Froude, därom ha vi hans eget vittnesbörd: »Det
är svårt att uppräkna de direkta tillägg till min teologiska
trosbekännelse, som jag mottagit från denne vän, som jag är så
mycket skyldig. Han kom mig att med beundran betrakta
1 A. a., I, s. 389.
2 A. a., I, s. 188.
3 A. a., I, s. 307, 435.
4 A. a., I, s. XIII.
A. a., I, s. 306 f.
0 A. a., I, s. 308.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
