Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 3. Det första anloppet och Via media’s guldålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det första an lopp et och via media’s guldålder 1 73
en kyrko- och religionsform, som man trodde sig renast
återfinna i en viss fas av den engelska reformationskyrkans
utveckling samt tidigare i fornkyrkan. Typiska för denna strävan
äro framför andra H. J. Rose och W. Palmer. Keble och Pusey
utgöra på visst sätt en förmedlande center, för mycket berörda
av det nya för att helt höra dit. Men under en senare fas
representerar åtminstone Keble det statiska elementet inom
rörelsen. Det progressiva elementet har en vida starkare religiös
spännkraft. Kyrkoformen blir här en sak av sekundär
betydelse, och valet av kyrkoform betingas mindre av de estetiska,
intellektuella och traditionsbundna hänsyn, som ge utslaget för så
många, än av exklusivt och intensivt religiösa krav. Djupast
ligger helighetslängtan — av alla tänkbara motiv måhända det
religiöst mest centrala. En sällsynt omdömesgill läsare av
Newman’s Apologia har anmärkt, att om allting i världen, framför
allt sanningen, skall vika för religionen, är det naturliga
resultatet romersk katolicism.1 Här ligger förklaringen till mycket
av den dragningskraft, som romanismen visat sig lia, särskilt
för den progressiva nyanglikanismens representanter. Det har
förut påpekats, hur för många av dessa anglikanismen endast
var en rastplats på vägen frän evangelikalismen till Rom. Men
det förklarar ej blott individuella livsödens utformning: det gör
det också begripligt, hur denna progressiva nyanglikanism skulle
komma att sträva till att gradvis omforma sin egen kyrka efter
Roms förebild: det har åtminstone delvis ädlare grunder än en
enfaldig imitationslust. Och trots sin ensidighet är det dock
det progressiva elementet inom nyanglikanismen, som skapat
en religionstyp av eget slag och kyrkohistorisk betydelse.
Under Oxfordrörelsens första stadium kommer det statiska
elementet tydligast fram i de strävanden, som ha sin
medelpunkt i Hadleighmötet. Väl synes ingen fullständig enhet nåtts
mellan de män (W. Palmer, Perceval, Froude) som möttes hos
H. J. Rose i hans prästgård i Hadleigh, d. 25—29 juli 1833 för
att rådslå om kyrkans kritiska läge, men härifrån förskriver
sig dock planen till ett förbund till kyrkans försvar, som vid
utförandet ändrades så tillvida, att man i stället nöjde sig med
en massadress av omkring 7,000 prästerliga undertecknare, som
framlämnades till ärkebiskopen av Canterbury i februari 1834.
Den efterföljdes av en lekmannaadress av 230,000 familjefäder.
1 A. F. Hort, i Life and Letters, II, s. 18.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
