- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Tjuguandra årgången, 1922 /
185

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 4. Krisen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

krisen

satsen karaktäristisk till den av Ward högt beundrade Hurrell
Froude. Medan patristiken blev honom främmande, liksom den
klassiska höganglikanismen, lärde han att älska Suarez, Vasquez
och andra kasuisternas furstar. I Loyola’s Exercitia fann han
hjälp till den viljeträning, som han kände som sin personlighets
starkaste behov, och när han hjälpte Oakeley att i dennes
Londonkapell (på Margaret street) fira helgondagar och heliga tider
med en dittills på anglikansk mark oerhörd liturgisk yppighet,
så hade detta sin grund icke i ritualistiskt snobberi, utan i
behovet hos en av skepticism söndersliten själ att i kultens
symboler få hjälp till att realisera den andliga verklighet, som blott
flydde undan för tankens svärd. Därjämte gjorde det
konstnärliga inslaget i hans natur det lätt för honom att i ritens
skönhet finna uttryck för outsägbara ting.1

Det synes som en underlig anomali, att Ward skulle
tillhöra Englands prästerskap och vid sidan av en man som Tait
(den blivande ärkebiskopen) vara medlem av Balliol College’s
lärarstab. Det var Newman’s inflytande, som hejdat honom på
vägen till Rom. Det blev nu han, som gradvis skulle tvinga
sin mästare att gå vägen dit. För närvarande hade han
accepterat dennes ståndpunkt. Det var nu den engelska kyrkans
prövningsstund. Den hade, liksom Rom, syndat och fallit.
Kunde båda återvinna sin forna härlighet och därigenom också
uppgå i varandra? Inför en sådan utsikt tedde sig individuella
övergångar som neslig fanflykt från striden för det stora målet.2

1 Redan nu hade ritualismen sålunda stuckit upp huvudet, huru
främmande den än var för den egentliga Oxfordrörelsens ledare. Dr. Bloxam,
fellow of Magdalen College, nära vän till dettas teologiske patriark, Dr.
Routh, representerade denna riktning. Han stod också den katolske
arkitekten Pugin nära. Ward, a. a., s. 153 f.

2 Denna stämning hade fått näring också genom enskilda närmanden
från romerskt-katolskt håll. En konvertit från evangelikal anglikanism till
katolicism, G. A. Spencer, sedermera medlem av passionisternas orden, hade
år 1840 i Oxford försökt verka för en överenskommelse, att katoliker och
anglikaner skulle på en bestämd dag bedja om sina kyrkors återförening.
Newman hade, trots inre glädje, bemött honom strävt och avböjt att äta
middag tillsammans med honom: »if R. C:s and A. C’s met together, it
should be in sackclotli, rather than at a pleasant party». Newman, Letters,
II, s. 295, 299 (1903: s. 264, 267 f). A/otogia, s. 224 (1908: s. 124). Liddon
IJfe of Pusey, II, s. 127—135. Pusey upptog tanken på ömsesidig förbön
med iver och lyckades om ock i liten skala, att förverkliga den.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:07:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1922/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free