Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 4. Krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i g6 yngve brilioth: nyanglikansk renässans
panik och trångsynthet1, går ej för sig. Det är tvärtom ett
måttfullt, om än kanske i formen något klumpigt uttryck för
den synnerligen rimliga uppfattningen, att ett tolkningssätt
sådant som den anonyme (men välkände) författarens till denna
traktat gick vida utöver den latitud, som kunde medgivas, och
gjorde artiklarna meningslösa som läronorm. »The letter of the
Four Tutors» slutar med en uppfordran till författaren att lata
sin anonymitet falla.2 Newman svarade endast med ett artigt
erkännande av brevet »såsom uttryckande personers mening, för
vilka han hyser mycken aktning, och vilkas namn hava stor
tyngd». Men nu satte sig universitetets officiella myndigheter
i rörelse. Collegeföreståndarne, »the Heads of Houses», som
på denna tid tillsammans med den ur deras krets tagne
vice-kanslern och proctors hade universitetets styrelse i sina händer,
sammanträdde, och promulgerade efter flera överläggningar d.
16 mars sitt anatema över en tolkning av de 39 artiklarna, som
»gör underskrift av desamma förenlig med gillandet av
villfarelser, som de voro avsedda att motverka».3 Redan innan detta
aktstycke kommit till, hade striden kallat till Newman’s sida
ej blott de gamla trogna vännerna, såsom Keble och Pusey, vilka
gjorde sig helt medansvariga, utan jämväl sådana, som rörelsens
utveckling stött bort för en tid, såsom W. Palmer och
andra. Så sammankittade vapenbrödraskapet den gamla
vänkretsen kort innan den skulle hopplöst splittras. Newman
svarade på universitetsherrarnas dekret med att erkänna sitt
författarskap och förklara, att han stod fast vid vad han
skrivit, fast han beklagade den oro, han framkallat. Han tackar
likväl »för en handling, vilken om ock grundad pä
missuppfattning, kan göras lika gagnelig för mig själv, som den är fromt
och barmhärtigt ämnad».4 Hans mening var givetvis, att den
gav honom tillfälle att försvara och förklara sig. Försvaret kom,
inom 12 timmar efter det nyss anförda svaret, i form av A Leiter
addressed to The Rev. R. W. Jelf, D. D., Canon of Crist Church,
1 Liddon, a. a, II, s. 168: »The letter of the Four Tutors... was an
expression of populär prejudice rather than a serious theological criticism».—
Church, a. a., s. 253.
* Brevet är tryckt i The Via Media, II, s. 3 59 f. i Longman’s ed. av
Newman’s Works.
3 Brevet, undertecknat av vice-kanslern, i The Via Media, II, s. 362.
4 A. a., s. 363.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
