Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 4. Krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krisen
2 1 i
»quaedam doctrinae Ecclesiae Anglicanae dissona et contraria
protulisse», varför han förbjöds att på två år predika »inträ
praecinctum universitatis».
Det hjälpte ej, att Pusey protesterade, eller att
betydelsefulla uttryck för sympati kommo honom till del även från
personer, som ej kunde räknas som hans direkta anhängare,1 och
från sådana målsmän för den statiska höganglikanismen som
Hook och Churton2 — någon resning i målet lyckades han ej
vinna vare sig inför världslig eller andlig myndighet, och de
två årens suspension blev för allt England ett tecken på att
kyrkans förnämsta högskola dömt hans lära.
Pusey’s egen lojalitet mot sin kyrka kunde knappast ha
ställts på ett svårare prov. Han bestod det, och då ban åter
besteg predikstolen, vågade ingen förnya angreppet. Hans
personliga auktoritet blev snarast stärkt genom en förföljelse, som
även inför opartiskt bedömande måste te sig som småsint och
oberättigad. Men det låg sanning i Newman’s ord, att saken
»skulle ännu mer från kyrkan fjärma personer, vilkas tillgivenhet
det redan finns anledning att misstänka. Det är en av de
händelser, som bringa förhållandena till en kris —».3 Orden
äro sanna ej minst om Newman själv.
Det är lärorikt att se intrycket av dessa års händelser
utlösas i Newman’s efter övergängen hållna föreläsningar om
Difficulties of Anglicatis. Här utföres i agitatoriskt glödande
språk, hur the Establishment utspytt ur sin mun de »katolska»
principer, som Oxfordrörelsen levat på och arbetat att framföra,
och hur denna därför saknade ali verklig grundval inom den
nationella kyrkan, ja, vore djupt fientlig mot dess väsen.4
1 Bland undertecknarne av en protest mot förfarandet i Pusey’s sali
märkas W. E. Gladstone och J. T. Coleridge. Denna vägrade vice-kanslern
att mottaga.
’- Liddon, a. a., II, s. 349 f. Samtidigt betonar Hook omöjligheten för
honom att »go the length of Oakeley, Ward etc.»
3 Letiers, II. s. 414 f. (1903: s. 371).
4 Se t. ex. Difficulties of Anglicans, I, s. 20 f. »Now Protestantism
is, as it has been for centuries, the Religion of England; and since the
semipatristical Church, which was set up for the nation at the Reformation,
is the organ of tliat Religion, it must live for the nation, it must hide its
Catholic aspirations in folios, or in college cloisters; it must cail itself
Protestant, when it gets into the pulpit. ... la Reine le veut\ the English
people is sufficient for itself; it wills to be Protestant and progressive: and
Fathers, Councils, Scboolmeii, Scriptures, Saints, Ängels, and what is above
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
