Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Anders Anderson, Svenska Frälsningsarmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25° andf.rs anderson: svenska frälsningsarmén
vanrykte. Han hade stor framgång och lämnade sällan sina
uppgifter ofullbordade. Major Andersson var en religiös typ
av gamla sorten; hans förkunnelse var ofta robust och
grovkornig, men den kom från ett brinnande hjärta. Under ett
förordnande som högtstående ledare i Norge, vilket omfattade
endast ett par år, öppnade han ett 40-tal kårer. Då det på
en plats visade sig omöjligt att få hyra lokal eller att eljest få
till stånd något arbete, reste majoren till staden i fråga för att
bedja. Ditkommen satte han sig på en soffa i en av parkerna,
och bad hela dagen till Gud. Det blev hällregn, men majoren
lät inte avskräcka sig. På aftonen reste han hem igen. Hans
handlingssätt väckte uppseende och slog an på folket, och
därmed var vägen banad.
Major Andersson var Frälsningsarméns förste
krigsskolechef i Sverige.
En annan officer i ledande ställning, som kom att spela
en rätt stor roll i reformrörelsen, var major K. A. KARLSON.
Han inträdde som ung student i armén och befordrades rätt
snabbt. Under 9^2 år innehade han förordnande som tolk och
privatsekreterare vid högkvarteret i Stockholm. Han ägde
mycket goda språkkunskaper och saknade ej heller förmågor
vid sitt offentliga uppträdande, men någon personlighet av
självständig betydelse var han ej. Han var alltför svag för att
göra sig gällande i en rörelse, där allt är föreskrivet i order
och reglementen.
Av övriga deltagare i reformrörelsen må nämnas:
majorerna E. G. Almquist och Th. Janson. Den förre var en av
undertecknarna till den petition, som kom att utgöra själva
stridshandsken mellan reformrörelsen och Frälsningsarmén. Den
senare avgick redan 1899 såsom en följd av den protest, han
ådagalagt mot oändligheten inom armén. Båda kommo senare
att intaga en framstående ställning i Svenska Frälsningsarmén.
Vidare major Gustaf Blomberg, adjutanterna John Appelberg,
Hj. Frisk och Axel Blomberg, vilka emellertid alla ångrade
sig, då det gällde att ta konsekvenserna av sitt steg, blevo
ålagda att offentligt i tidningarna och på möten göra avbön
och sedan fingo komma tillbaka till Frälsningsarmén igen.
Utom de nu nämnda var det också en hel del kårofficerare
av lägre grad samt en mängd soldater, som sympatiserade med
reformvännernas idéer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
