Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 1. Det statiska kyrkobegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
tidpunkt smyckat själva det ämbete de beklädde med martyriets
segerkrans och bränt in i kyrkans medvetande vördnaden för
den episkopala kyrkoförfattningen.1 Strävandet att även, och
ej minst, i fråga om det kyrkliga ämbetet bevara kontinuiteten
med det förgångna var jämväl typiskt för den engelska
reformationens konservativa art. I denna fråga syntes den kristna
forntidens utslag vara klarare och mera otvetydigt än på andra
punkter. Redan Cranmer hävdade i sitt företal till 1552 års
Ordinal det trefaldiga ämbetet som bibliskt och apostoliskt
och handpåläggningen som ett väsentligt moment i ordinationen,
och i sin bearbetning av Justus Jonas’ katekes av 1548
preciserade han läran om andens överförande från Kristus till
apostlarna och från dem till hela raden av deras efterföljare.2 Det
torde ej heller ha vållat Newman synnerlig möda att
sammanställa en kedja av anglikanska vittnesbörd från olika tider till
läran om den apostoliska successionen,3 även om man som alltid
vid sammanställningen av dylika dicta proba?itia svårligen kan
frigöra sig från misstanken, att kontexten stundom skulle ha
modifierat uttalandets räckvidd. Det ryktbaraste av de
gammalanglikanska uttalandena om biskopsämbetets nödvändighet,
måhända det första där det hävdas som en gudomlig inrättning,
torde vara en predikan av ärkebiskop Bancroft år 158c).4 Likväl
är det en djup klyfta mellan den äldre anglikanska kyrkans och
1 A. J. Mason, The Church of England, and Episcopacy (Cambridge
1914), s. 23. Jfr också Froude, Remains, II: i, s. 40: »It will be remembered
by most persons that the reformed Church of England has given birth to
two Martyrs, an Archbishop and a King, and that these blessed saints died
for Episcopacy.»
2 Mason, a. a., s. 24.
3 Tracts for the Times, Nr. 74: Catena Patrum N:o 1. Testimony
of Writers in the later English Church to the Doctrine of the Apostolical
Succession. Denna upptar ej Cranmer, utan börjar med Bilson, Hooker,
Bancroft och slutar med Jebb, van Mildert och Mant. Bland kyrkofäderna
upptages även — Dr Samuel Johnson, förvisso intet föraktligt vittne. Dock citeras
ej Dr. J:s kanske mest drastiska uttalande i frågan. Enligt Boswell’s Life of
S. fohnson yttrade J., att han snarast föredroge den påviska religionen
framför den presbyterianska: »Boswell: How so, Sir? — Johnson: Why Sir,The
Presbyterians have no Church, no apostolical ordination. — Boswell: And
do you think that absolutely essential, Sir? — Johnson: Why Sir, as it was
an apostolical institution, I think it is dangerous to be without it.» Everyman’s
Edition (1906), I, s. 375.
4 Mason, a. a., s. 45 ff. Henson, Studies in English Religion, s. 20 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
