Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 1. Det statiska kyrkobegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det statiska kyrkobegreppet
1 15
uppfattning. Så var det strategiska orsaker, mer än religiösa,
som gåvo åt den apostoliska successionens tanke dess
dominerande plats i nyanglikanismens statiska kyrkobegrepp.1 Även
sedan den blivit det vedertagna lösenordet, är det blott
undantagsvis, som man finner tanken utnyttjad i rörelsens rent
religiösa litteratur. Likväl förblev den icke en rent yttre symbol,
hissad för att samla de trogna i nödens stund och struken då
faran avvärjts. Sammanhanget mellan den yttre aktionen och
den religiösa väckelse, den intensifiering av det religiösa livet,
som var Oxfordrörelsens djupaste innehåll, kom att bränna in
den apostoliska successionens idé i den nyanglikanska rörelsens
medvetande på ett nära nog outplånligt sätt. Även långt sedan
tanken av teologerna åter insatts i det sammanhang, där den
egentligen hör hemma — det skedde redan delvis under själva
Oxfordrörelsen, — även sedan ohållbarheten av den
historiekonstruktion, på vilken den vilar, blivit ådagalagd, har successio
apostolica förblivit nyanglikanismens shibboleth, som stundom
läpparna ej kunna upphöra att upprepa, även sedan hjärnan
insett dess meningslöshet.
Det torde varit vid en sammankomst mellan Newman, Keble,
Froude och Palmer i Oxford sommaren 1833, sannolikt i början
av augusti, som man bestämde sig för att göra successio till
hörnstenen i den befästning det gällde att bygga. Det då
uppgjorda programmet upptar som I. bland 6 punkter: Läran om
den apostoliska successionen som en praktisk grundprincip (as
a rule of practice), och ur denna princip härledas tre andra:
1) att delaktighet i Kristi lekamen och blod är väsentlig för
uppehållandet av kristet liv och hopp hos varje enskild; 2) att
denna delaktighet förmedlas till enskilda kristna endast genom
apostlarnas efterträdares och deras delegerades händer; 3) att
apostlarnas efterträdare äro de, som nedstiga i rak linje från
dem genom handpåläggning, och att dessas delegerade äro de
präster, som var och en har givit uppdrag åt (whom each has
commissioned).2
1 Ett intressant vittnesbörd härom har Newman själv avgivit under sin
senare romerska tid, i det han i Lectures on Difficulties of Anglicans, I, s.
102, betonar, att den ledande idén vid rörelsens början var kyrkans
oavhängighet. Man tog sin tillflykt till successio apostolica och vad därmed
sammanhänger, »not only because these things were true and right, but in
order to shake off the state».
2 A. P. Perceval, A Collection of Papers connected with the Theological
Movement of 1833, 2 uppl. (London 1843), s. 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
