Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 1. Det statiska kyrkobegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
Tract ‡ (Adhere)ice to the Apostolical Succession the safest Course),
sker det grundligare av B. Harrison i Tract 2‡ (The Scripture
view of the Apostolic Commission). I sin översteprästerliga
förbön (Joh. 17) lägger Kristus själv grunden till den ena, heliga
och apostoliska kyrkan. Det är auktoriteten, som är
apostlarnas särmärke, ej de underbara charismata. Det är med stöd
av sin apostoliska auktoritet, som Paulus förebrår korintierna
deras tvedräkt; enhetens uppehållande är apostlaämbetets
huvuduppgift. En huvudkälla för det traktarianska skriftbeviset
utgöra givetvis pastoralbreven. Här tror man sig bevittna, hur
den apostoliska auktoriteten överföres till nästa släkte. Paulus
uppmanar Timotheus: »Fördenskull påminner jag dig, att du
må uppliva den nådegåva, som i följd av min handpåläggning
finnes i dig.» Detta ämbete, som han mottagit, skulle också
Timotheus fortplanta vidare (II Tim. 2: 2). Och så fortsättes
alltjämt den heliga kedjan, så uppbygges alltjämt Kristi kropp.
Men skriftbeviset förblir jämförelsevis en bisak.
Successionen är ett historiskt faktum, försäkrar Newman i Tract 7
(The Episcopal Church Apostolical), ett faktum, som knappast
behöver ytterligare bevisas. »Varje länk i kedjan är känd,
från St. Peter till våra nuvarande metropoliter. Här vill jag
då blott fråga: är det ej något av gudomlig försyn i detta?
Kunna vi tänka oss, att denna succession har bevarats över
hela världen, under många revolutioner, genom många
århundraden, utan ändamål?» Schismen från Rom vållade intet
avbrott, kontinuiteten bevarades av det engelska episkopatet, fastän
Roms anspråk på övervälde avvisades. Det var en kyrkoprovins,
som hävdade sin oavhängighet, liksom Cypern gentemot
Antiokia 431 — och Efesuskonciliets försvar för Cypern är ett
försvar jämväl för England.1
Tonen i de tidiga Tracts är i allmänhet oförsonligt
anti-romersk. Även om Rom som intet annat samfund bevarat den
synliga kyrkans verklighet — även om den uppmärksamme
betraktaren ej kan undgå att se storheten i det romerska systemet
och sucka: »Cum talis esses, utinam noster esses» — är dock
återförening omöjlig. Rom är besmittat med kätteri. Vi äro
pliktiga att fly det som en pest. Är det då icke ett särskilt
bevis på Guds försyn, att han bevarat en gren av den kristna
kyrkan undan såväl heterodoxi som kyrklig desorganisation?
1 Tract ij: On the Apostolical Succession in the English Church, s. 7 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
