Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 1. Det statiska kyrkobegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O yngve brilioth: nyanglikansk renässans
detta är ej här platsen att utföra1. Så måste den viktigaste
uppgiften bli att definiera utsträckningen och arten av denna
ofelbara consensus.
Det är förvisso en överdrift, när engelska teologer
hävdat tanken på fornkyrkans auktoritet som en enbart eller
karaktäristiskt anglikansk teori.2 Det ligger utanför ramen för
vår uppgift att närmare ingå på en jämförelse med den
kontinentala protestantismens tankar om »consensus
quinquesæcu-laris», som ligger till grund för Melanchtons traditionalism8
och sedan återupptas av 1600-talets synkretister4 och spelat en
stor roll över huvud för den mer humanistiskt orienterade sidan
av reformationen. Den var förvisso intet uteslutande särmärke
för den anglikanska reformationen, även om den här alltifrån
början starkare betonats, i samma mån som det humanistiska
inflytandet här var mer betydande. Likväl var den gamla
anglikanismen i regel angelägen om att ej tillägga den
forn-kyrkliga traditionen5 mer än sekundär betydelse. Ej heller har
man kunnat enas om att fixera gränserna för »den fornkyrkliga
forntiden». Newmari refererar själv de olika bestämningar, som
försökts: Ken tar med hela den odelade kyrkan till schismen
mellan väster- och österland, Bramhall fem århundraden, Jewel
sex, auktoritativa dokument från reformationstiden variera
mellan tiden före Gregorius I och tiden intill Kalcedon. För sin
egen del kan han ej komma längre än att förlägga »den
kyrkliga forntidens» gränslinje någonstädes mellan åren 343
(Sar-dicakonciliet) och 787 (det 7:de allmänna kyrkomötet enligt den
grekiska kyrkan), men i varje fall med huvudvikten lagd på
de fyra första århundradena.6
1 Den obrutna successionen i kyrkans ämbete »may be the tenure on
which the sacred mysteries of faith are continued to us». A. a., s. 240.
1 Se t. ex. W. R. Inge, Faith, s. 96 f.
3 O. Ritschl, Dogmengeschichte des Protestantismus, I (Leipzig 1908),
s. 291, 300 ff.
4 K. Müller, Kirchengeschichte, 11:2 (Tübingen 1919), s. 585.
5 Se t. ex. Waterland, The Use and Vaiue of Ecclesiastical Antiqtiity:
»Antiquity ought to attend as an handmaid to scripture, to wait upon her
as her mistress; to keep off intruders from making bold with her and to
discourage strangers from misrepresenting her.» The Works of The Rev.
Daniel Waterland D. D. - - - now first collected and arranged, vol. V
(Oxford 1823), s. 257.
6 Jfr också Pusey’s utredning: A Letter to - - - Richard, Lord Bishop
of Oxford (4:de uppl. Oxford 1840), s. 43 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
